Klimat och Energi

I en artikel från den 25 november på Svenskt Näringslivs hemsida visar organisationen att man tillhör de som inte vill ta klimatförändringarna på allvar. Däremot menar man på allvar att subventionerna till förnyelsebar energi bör fasas ut (på annat sätt kan man inte tolka sista stycket i artikeln) och att kärnkraft ska fasas in. Svensk Energi har också tagit initiativet till en satsning som de kallar krafttag.nu, ett ”upprop för morgondagens energiförsörjning”. Där kommenterar man kristdemokraten Lars Wohlins debattartikel på SVT Opinion där han förespråkar mer kärnkraft, vilket gillas av Svensk Energi/Kraftag.nu.

Tron på att människan plötsligt kan bemästra alla tekniska svårigheter som behöver åtgärdas för att kärnkraften ska bli hundra procent säker (en omöjlighet givetvis) är som vanligt enorm. Men kanske är det så att de som är med i Svenskt Näringsliv räknar med att deras ekonomi ger dem chansen att flytta om det ändå trots allt skulle hända, fast det egentligen inte kan hända, det som inte får hända…

Det är tråkigt att inse att dessa organisationer som företräder svensk industri inte istället belyser hur man kan spara energi genom energieffektiviseringar. Det är som om de senaste årens samtal om dessa möjligheter, understödda av forskning på t ex Linköpings universitet, helt gått Svenskt Näringsliv och deras tillskyndare i riksdagen förbi.
Bland de senaste inläggen i detta fortgående ”samtal” kan man peka på Naturskyddsföreningens höstkonferens med temat ”Halva energin, hela välfärden”, där bland andra Lousie Trygg, Tekn. Dr på institutionen för energisystem på Linköpings universitet menade att vi utan problem kan halvera vårt energibehov till 2030 om bara de rätta politiska åtgärderna görs. Skattesubventioner var ett sätt som debatterades.

Svenskt Näringsliv och givetvis Svensk Energi tillhör tyvärr de som eventuellt kan stoppa en sådan utveckling mot ett hållbart samhälle. Det verkar inte bättre än att de fortfarande tror att just Sverige och svenska företag ska kunna undslippa marknadskrafternas generella lag om tillgång och efterfrågan. Vi kan inte skapa lägre priser i Sverige genom att bygga mer kärnkraft eftersom vi tillhör en alltmer för stora delar av Europa gemensam marknad även på energisidan. Så länge inte Svenskt Näringsliv och svenska politiker inser detta kommer vi att alltför långsamt gå mot ett hållbart samhälle.

Sedan tillkommer fakta att kärnkraften är bland de dyraste alternativen som finns när det gäller energiutvinning. Bara att återställa Billingen där vi tidigare bröt uran gick på 2 miljarder kronor. Barsebäck återstår att montera ned den dag någon vill göra det. Kostnad okänd.

http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/miljo_energi_klimat/article66633.ece

http://www.krafttag.nu/krafttag/export/common/blog/article_0016.html

http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=35188&a=1320616&lid=senasteNytt_1145102&lpos=rubrik_1320616

http://econpapers.repec.org/article/eeeenepol/v_3A36_3Ay_3A2008_3Ai_3A7_3Ap_3A2330-2350.htm

I DN idag konstaterar Naturvårdsverket i en rapport att svenskarnas utsläpp av växthusgaser måste räknas upp på grund av import av varor som bidrar till utsläppen. Något som hävdats länge av de som kan frågorna, men som medvetet har räknats bort av de som inte vill ta hotet på riktigt allvar.

Det är en fullständigt riktig beräkning av var och ens samlade bidrag till utsläppen; konsumerade vi inte dessa importerade varor skulle alltså utsläppen minska. Självklart är det allas och envars ansvar att ta hänsyn till detta när man planerar sina inköp. Krav har ställts tidigare och bör beaktas allvarligare nu att varor och tjänster bör märkas med hur mycket klimatpåverkan de bidrar till. Det är lika självklart som att vi innehållsdeklarerar mat utifrån vilka råvaror de består av eftersom energin som används i produktionen av en vara och som är en del av västhusgastillförseln förstås bör räknas som en råvara.

Naturskyddsföreningen ställer i ett yttrande från 2007 sig bakom att KRAV-märkning ska omfatta även energiåtgång och transporter.

Problem med märkning av mat är att en i framtiden klimatmärkt köttbit givetvis är bättre ur aspekten att vi då kan jämföra olika köttalternativ. Samtidigt kan ju faktiskt en maträtt gjord på bönor eventuellt vara ännu bättre och hur ska man medvetandegöra konsumenten om detta? Bör man kanske på något vis deklarera koldioxidekvivalenter per kg maträtt i förpackningen? Är detta möjligt att genomföra?

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=856685

http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.196122/svenskar-star-for-tio-tons-utslapp-per-person

Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen kommenterade den 18 november slutbetänkandet från regeringens energieffektiviseringsutredare, Tomas Bruce. Det som saknas är ett ”tydligt ambitiöst effektiviseringsmål och ett helhetsgrepp på att ta tillvara på den stora potential som finns”.

Och det känns väl så lite överlag i debatten. Det finns enorma potentialer i detta med energieffektiviseringar och för mig som medlem i Älvräddarna och naturskyddsföreningsmedlem är det självklart att detta måste komma före all form av ny utbyggnad av energisystemen, speciellt det som hotar säkerhet och biologisk mångfald.
Trots denna potential är det som att försöken blir lite halvhjärtade. Och ändå är det många gånger enkla lösningar som närvarokontrollerade system vad gäller ljus och fläktar, varvtalsregleringar av pumpar och fläktsystem, byte till lågenergilampor och överlag en ökad medvetenhet.
Och det verkar fortfarande som om det största incitamentet för de flesta är ekonomi och inte ekologi. När elen blir dyr blir folk mer sparsamma, självklart.

Men jag skulle önska att fler kunde inse kopplingen att energieffektiviseringar först och främst är ett sätt att möta klimatförändringarna. Kraftbolagen vill gärna bygga ut vattenkraften och man flaggar med klimathotet och våra gemensamma mål för att möta detta.

Det är något fundamentalt obalanserat i att tänka sig att vi ska bygga ut de kanske sista tio till tjugo procenten av våra strömmande vatten och deras biotoper om inte något görs i mottagaränden samtidigt. Om EU inte tar riktiga krafttag på energieffektiviseringsplanet är ju våra uppoffringar helt verkningslösa; då läggs ju elkraften från våra sista strömvatten uppe på toppen av ett ständigt ökande kolkraftsutnyttjande. För det är ju så att i dagsläget byggs kolkraften ut och det gör den även om vi offrar våra vatten…

Läs Svantes kommentar i sin helhet:
http://www.naturskyddsforeningen.se/natur-och-miljo/aktuellt/?news=4241

… är en intresseorganisation för de svenska kraftbolagen. Medlemsnytta gäller och då vill man gärna betona att vi måste bygga ut våra energisystem, gärna med vatten- och/eller kärnkraft.

Att vår svenska miljölagstiftning innebär ett hot mot våra energisystem och därmed vårt välstånd är också något man torgför. I ett pressmeddelande och en rapport från 2005 pekar man på att om alla vattendomar omförhandlades med syfte att få 5 % spill förbi turbinerna skulle det innebära 3 TWh förlust av förnyelsebar energi.
Man glömde givetvis att nämna att skälen till de ytterligt få omförhandlingar som gjorts är för den biologiska mångfaldens skull och att sannolikheten för att samtliga domar skulle omförhandlas är minimal. Kammarkollegiet som företräder det allmännas intressen, dvs dina och mina har mycket små resurser. Man glömde också att nämna att klimatförändringarna i sig genererar mer nederbörd och förmodligen i långa loppet kommer att kompensera med en faktor 3-4 gånger…

Dessutom har Vattenfall AB i ett protokoll från januari 2008 pekat på ett överskott av elenergi i det nordiska systemet på hela 27 TWh. Det motsvarar ungefär 4 hela årsproduktioner av de totalt mer än 30 kraftverken i den helt exploaterade Ångermanälven. Detta överskott är så stort att ingen på Svenska Kraftnät (de ansvarar för stamnätet) som jag pratat med hittills kunnat förklara hur det ska distribueras till kontinenten.

Kanske är svårigheten att bli av med det till de kolkraftsanvändande länderna i Europa anledningen till att Vattenfall AB i september i år skrev ett avtal med Norsk Hydro om elleveranser till ett norskt aluminiumsmältverk under åren 2013 till 2020 med hela 18 TWh totalt. Priset är hemligt, men man kan gissa att det var mycket lågt eftersom Norge har egen el till det oftast lägsta priset i Norden…

På så sätt kan elcertifikatpengarna som Vattenfall får för att muddra bort biologisk mångfald i Nämforsen komma ”till nytta”. Känns lite märkligt att jag och du ska bidra till sådant via våra elräkningar.

Muddra bort biologisk mångfald?

Ja, Vattenfall vill gärna göra det för att tjäna ungefär 6 miljoner kronor till (varav 3 miljoner är just elcertpengar). Strömsträckorna de vill ta bort är viktiga för harren och muddringen i sig kan helt äventyra det bestånd av svensk flodkräfta som finns i älven… Den är rödlistad, men det bryr sig inte Vattenfall om. Elen kan ”användas till xxx hushåll”, säger man. men så var det alltså inte, den skulle dumpas till Norge…

Idag är det snart en månad sedan seminariet Vattenkraftens konsekvenser gick av stapeln i Sollefteå. Som projektledare tillsammans med Christina Lindhagen från Sportfiskarna hade vi mycket att stå i före seminariet. Men det var det värt; vi hade i princip bara helt nöjda deltagare…

Föreläsarna pratade om biologiska konsekvenser av vattenkraft, de pratade om vilka energieffektiviseringar som kan göras som alternativ till att bara bygga vidare på vårt energisystem och frågor runt samhällstillväxt belystes.

Lite YouTube-glimtar från seminariet kan ses här: www.raddaforsen.se

Presentationer från seminariet kan laddas ner från www.raddavaravatten.se

Men varför hade vi detta seminarium?

Jo, det finns ett stort intresse för att bygga ut vattenkraften i vårt land, detta beror på klimathotet och de elcertifikat som vattenkraft kan få. Tyvärr är detta en dålig väg att gå; vattenkraft är förnyelsebar, men det är inte biologisk mångfald. Och den biologiska mångfalden förstörs när man bygger vattenkraft.

Kraftbolagens intresse för att bygga fiskvägar eller restaurera de vattendrag som tidigare förstörts är minimalt. De ser inte det som sin skyldighet att göra detta. Och rent juridiskt är det så i de flesta fall, vattendomarna som oftast fastställts i en tid då ord som ”miljöanpassning” och ”biologisk mångfald” inte fanns ger väldigt små kompensationer till det förstörda vattnet. Men det finns givetvis moraliska och ekonomiska skäl…

Ett annat problem är att vattenkraften är åtskild från det övriga regelsystemet inom miljölagstiftningen som säger att ”förorenaren” betalar. Ända sättet att komma åt detta är alltså att försöka omförhandla de vattendomar som gäller. Och då finns stöd att hämta hos både Fiskeriverket och Kammarkollegiet. Vi återkommer i ämnet framöver…