Klimat och Energi

Detta är en direkt översättning från Real Climate (med författarens tillstånd); – en webbsida skriven av klimatforskare där du som vet lite om klimatfrågan, men som vill hålla dig uppdaterad i den absolut senaste forskningen har mycket att hämta. Artikeln är skriven av Gavin A. Schmidt som arbetar med klimatmodeller på NASA Goddard Institute for Space Studies i New York. Ganska långt från Stockholmsinitiativets hemsnickrade förnekar”vetenskap”…

Tragedin med det gängse klimatarbetet
Tänk er en grupp med hundra yrkesfiskare som står inför faktum med minskande fiskbestånd och oro över hållbarheten i deras resurs och deras sysselsättning. En av dem räknar fram att den maximala fångsten för att upprätthålla bestånden på en hållbar nivå ligger runt 20 % av det som var och en fångar just nu (med en viss osäkerhet förstås) men också att om den nuvarande trenden med en 20 % -ig ökning fortsätter kommer resursen att vara utarmad i en mycket snar framtid. Inför detta faktum samlas fiskarna för att besluta om en strategi. Men problemet är mer komplicerat än så eftersom vissa grupper av fiskare är effektivare och fångar mer än andra grupper. De fem bästa fiskarna tar 20 % av den totala fångsten och de tjugo bästa tar nästan 75 % av all fisk. Samtidigt så fångar de minst effektiva femtiotalet fiskare bara ungefär 10 % av all fisk och överlever knappt. Helt klart pekar rättviseaspekten på att de bästa fiskarna måste visa vägen mot ett mer hållbart utnyttjande av fiskeresursen i framtiden.

De fem bästa börjar diskutera hur man ska gå till väga med omställningen. De inser att en fortsatt ökning av fångstkvoterna – som drivs av ständigt förbättrad teknik och mer arbetsinsatser – inte är hållbar och gör upp en plan på att minska sina fångster med 80 % över ett antal år. Men det finns motstånd mot detta – tillverkare av fiskebåtar, redskapstillverkare och processindustrin är oroade att detta skulle leda till sämre försäljning för dem i ett kort perspektiv. Märkligt nog verkar dessa tillverkare inte ett dugg oroade över att en fullständig kollaps av fiskresursen skulle leda till totalt utebliven försäljning, utan väljer att tro att vetenskapen kanske inte har rätt i fråga om fiskbeståndens numerär och att allt kommer att bli bra ändå… Tillverkarna organiserar sedan ett antal lobbygrupper som ska arbeta mot alla former av minskning i fångstkvoter – med publikfriande namn som ”Fiskare för Sund Vetenskap” och ”Fiskens Vänner”. Sedan hyr de in folk som har Excel eller annat kalkylprogram för att tillverka ”vetenskap” åt dem – och varför inte? De lever ju ändå i ett fritt samhälle…

Efter att ha spenderat mycket energi och mycket pengar på att försöka underminera den riktiga vetenskapen – med påståenden som att havet innehåller mer än det ser ut att göra, att fiskarna bara gömmer sig, att statistiken över fångster av fisk blev korrupt för att man gjorde den med snabbköpsinhandlad fisk medräknad – blir det allt svårare att låta övertygande eftersom tillgången på fisk blir allt sämre och storleken på de få fiskar man får upp krymper. Så, i en taktisk manöver så snabb att Najinsky (ukrainsk balletdansare, berömd för sina ”snabba fötter”, översättarens anmärkning) skulle ha blivit imponerad, byter tillverkarna sida och accepterar all vetenskap och säger plötsligt att de som påstår att ”fiskarna bara gömmer sig” är marginella element. Nej, säger de, vi vill hjälpa till i den här omställningen, men… vi måste vara säkra på att planerna verkligen gör nytta. Så de ber sina kalkylbladsälskande ”vetenskapsmän” att räkna ut exakt vad som händer om de fem bästa (och bara dessa fem) skär ned sina fångster med 80 %, medan alla andra fortfarande ökar sina fångster i samma (ohållbara) takt som nu. Ja, svaret blir chockerande – totaltfångsten skulle initialt vara 84 % av den nuvarande och den skulle snabbt hinna ikapp dagens ohållbara fångster. Faktum är att exakt samma metod som visade att resursen utarmas just nu också visar att vi bara fördröjer den totala kollapsen med några få år genom att göra på detta vis! Och vad skulle det vara för mening med det?

Sanningen; att de andra yrkesfiskarna diskuterar liknande nedskärningar och att det gemensamma fiskerådet håller på att försöka koordinera dessa olika åtgärder för att minimera de problem som eventuellt kan dyka upp, ignoreras förstås och ropen skallar att ingenting kan göras åt situationen. Den verkliga läxan att lära borde förstås vara att allt måste göras.

Om det är så att du tror att ingen skulle vara så dum att man gjorde den här typen av analys, vill jag be dig att titta på historien om Newfoundland cod fishery. Det är verkligen en tragedi.

Och sambandet med klimatfrågorna?
Här.

Jag avslutar med ett citat som knyts till Edmund Burke, en av grundarna till den konservativa rörelsen:

”Ingen gjorde ett större misstag än han som inte gjorde någonting bara för att han endast kunde göra lite.”

Se här vad koordinerade åtgärder kan åstadkomma.

Gavin A. Schmidt
www.realclimate.org

Läs även andra bloggares åsikter om fångstkvoter, klimat, nedskärningar, omställning, realclimate, yrkesfiskare

Eller läs på intressant.se

Lars G Josefsson fick färg på sig som en protest mot Vattenfalls så kallade miljöarbete.
Man kan ha åsikter om nyttan av en sådan aktion, givetvis är ju de som tror på Vattenfall, eller rättare sagt, de som tror på det samhälle som Vattenfall representerar, ordentligt indignerade. Så de människorna kan man inte övertyga med färgbomber, tvärtom låser de fast sig ännu mer; de får så att säga vatten på kvarn i sin syn på ”miljöaktivister” och slikt folk.

Å andra sidan kan jag tycka att Lars givetvis gjort sig förtjänt av denna färgglada aktion flera gånger om. Vattenfall är ju Sveriges största miljöbov räknat i faktiska siffror, de är en högst bidragande orsak att vi nu med oförminskad fart går mot ett läge som närmast kan beskrivas ”full fart mot stupet”. De åtgärder Vattenfall vill göra är skrattretande, finns inga andra ord. Det är som om vi satt i en buss i hundra knyck med 200 meter kvar till ett stup där vi inte ser hur långt det är till marken. Vissa i bussen menar att stupet inte ens finns där, men de blir färre och färre ju klarare sikt framåt vi får. De som är sjukvårdsutbildade och de som forskar i fordonsolyckor höjer hela tiden rösten och varnar för konsekvenserna, oavsett om det är 2 eller 200 meter marken. Vad dessa sakkunniga säger är att oavsett höjden när vi åker över kanten, så är det enklaste och minst smärtsamma och det som ger de mest förutsägbara konsekvenserna att ställa sig på bromsen.

Men inte tycker chaufförerna det inte. De menar att om vi bromsar så tar det mycket längre tid att nå målet. Dessutom, kan det inte vara så att det är en synvilla? Och vem vet, kanske det bara är en liten kant på 5 centimeter och inte ett stup.
Deras mål att komma fram är så viktigt att de helt enkelt tar chansen, fast experterna säger att faran är stor att det kan vara ett stup vi närmar oss.
Och vad gör chauffören? Ja, stanna är det inte tal om, finns inte med på kartan. Möjligtvis bromsa, eller rättare sagt diskutera en inbromsning. Samtidigt som man i farten tankar upp för att kunna öka farten…
Så vad händer? Ja det förstår ni själva, de galna chaufförerna kommer inte att bromsa. Och våra experter kommer att fortsätta att mer och mer högljutt skrika att vi måste bromsa.
I det läget finns ju bara en sak, nämligen att antingen övertyga chaufförerna om vad som ska göras, eller ta över ratten själv.

Och det är i skenet av denna liknelse som man ska se färgbomberna mot Lars G Josefsson.
De som slängde bomberna är de passagerare som insett lägets fullständiga konsekvenser. Och de som tycker illa vara, de som pratar om ”miljöaktivister” är de passagerare som har lika bråttom som chauffören att hinna i tid och som prioriterar det till den milda grad att man sätter sitt eget och andras liv på spel.

Och chauffören kan man kanske inte klandra. Han har tydliga instruktioner sedan mer än 20 år från ledningen, att målet komma fram i tid står över allt annat. Precis allt annat. Det är så pass viktigt att man tror att alla andra önskemål och behov helt är underställda detta enda mål, att komma fram i tid. Och säger man en sak tillräckligt många gånger så kan de flesta övertygas. Och så här långt har det ju visat sig att den höga farten har gett en del positiva effekter. Folk som inte skulle ha kommit i tid har nu gjort det. Problemet är att detta paradigm, att vikten av att komma i tid står över allt annat, baseras på felaktiga antaganden att vägen alltid är rak, är oändligt lång och att det aldrig finns hinder av en art som kan skada bussen eller dess passagerare…

Så när nu stupet dyker upp tar det lång tid för de flesta att ens inse att stup kan förekomma, det har ingen någonsin nämnt. Och eftersom ”komma i tid” står över allt annat, så är ju att stanna, eller åtminstone bromsa hårt och vika undan inte ett alternativ.

Vattenfalls åtgärder i miljökampen kan egentligen ur detta perspektiv inte klandras. Lars G Josefsson har att rätta sig efter rådande ordning, han ska driva Vattenfall med vinst och denna vinst ska med definition alltid öka, annars begår han tjänstefel. Miljöhänsyn ska tas så länge inte vinsten vare sig i långt eller kort perspektiv riskerar försämras.  Miljötänkandet är helt underordnat vinstintresset och det är inte Lars G Josefssons fel. Han lyder bara det allmänna paradigmet att vinst och tillväxt går före allt annat.
Men för den lönen han uppbär får han tåla att en och annan passagerare tar sig friheten att uttrycka sin åsikt med annorlunda metoder. Det får nog anses ingå i ”chaufförsrollen” med tanke på lönen…

Ja just det, experterna. Jo de kommer med nya rapporter hela tiden. En av de senaste kan man läsa här. På engelska, men sammanfattningsvis så säger de följande:
Trampa på bromsen hårt! Minskar vi inte koldioxidutsläppen med minst 80 % till 2050 så är risken överhängande att vi går förbi den ödesdigra gränsen 2 grader höjd medeltemperatur. Bortom den gränsen är risken för så kallade ”tipping points” stegrad med konsekvenser som är oöverskådliga. Vi pratar om risk för kollaps av även i dag rika stater under trycket av hundratals miljoner flyktingar och förstörda naturresurser i en skala som vida överstiger de vildaste Hollywoodfantasier.

Och fortfarande finns det de som säger att vi ”måste kanske anpassa oss” för ett klimat på över 4 graders höjd medeltemperatur. Som artikelförfattaren på realclimate säger: Hur anpassar man sig till att leva i ett tågvrak efter en krasch? Och varför gör man inget åt situationen innan den sker? För det finns tekniska möjligheter, det är alla ense om. Jo, det sitter på ett annat, mentalt plan. Och den mentala låsningen heter ”ständig tillväxt får aldrig hotas”…

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, koldioxid, kolkraft, lars g josefsson, vattenfall

Titta även in på intressant.se …

Biltillverkaren Fiat har inlett ett samarbete med Alelion batteries i Nödinge, Ale kommun skriver DN förra tisdagen. I Ale ska det tillverkas Fiats 500-modeller men med eldrift. 400 bilar är beställda och satsningen ger 50 arbetstillfällen totalt.

Det är lysande att detta sker eftersom vi har en mycket dålig historia i Sverige vad gäller biltillverkning. I takt med att bilarna har utnyttjat bränslet effektivare, har man istället för att dra nytta av det och göra snålare bilar gjort dem tyngre och snabbare för samma skvätt bränsle. Inge miljönytta, bara ökad fart…

Men det är samma problem i hela bilbranschen förstås, vi i Sverige kan inte sägas vara ensamma eller ens värst på detta. Men med tanke på att vi haft koldioxidmål ganska länge borde något ha hänt tidigare. Och till syvende och sist är det ju vi konsumenter som styr. Så länge vi vill ha snabbare och tyngre bilar är det dessa som kommer att tillverkas.

Eller är det vårt fel endast? Självklart inte, i vår underbara värld styrs vi av livsstilsreklam som alltihop går ut på att konsumera mer och mer, leva mer och mer luxuöst oavsett miljökonsekvenser. Och eftersom marknaden lägger ut mer på reklam i Sverige än vad som förbrukas på hela skolväsendet (drygt 50 miljarder) så slår det ju liksom igenom…

Nej, ska det bli ändring får man nog sluta lyssna på de profeter som säger att vi ska konsumera oss ur den rådande krisen, eftersom det ofelbart leder till mer energiförbrukning och mer koldioxidutsläpp. Oavsett om vi får bättre och bättre lösningar kommer de miljövinster de genererar att snabbt ätas upp i andra ändan av den ständigt ökande konsumtionen…

Läs även andra bloggares åsikter om elbilar, batteri, marknad, konsumtion

Titta även in på intressant.se …

I DN den 5 april kunde man läsa en artikel där journalisten Hans Olsson tar upp frågan som Marit Paulsen nu fått upp på dagordningen i det offentliga samtalet, nämligen om ekologisk mat egentligen är bra för oss. Frågan ställd av två skäl, det ena är att vi har ett gäng professorer på SLU som hävdar att ingen forskning visar att a) ekologisk mat är nyttigare, b) de gifter som vi sprutar på vanlig mat orsakar medicinska effekter hos dem som äter den maten. Det andra skälet är att Marit hävdar att vi inte kan föda alla människor på jorden om all mat produceras ekologiskt.

Vad har nu detta med klimat och energi att göra undrar någon..?

Jo, sådana påståenden som forskarna på SLU och Marit Paulsen gör har stor bäring på frågan om klimat och energi. Konventionell odling kräver enormt stora resurser av olja för att producera och transportera handelsgödsel och även för transport av djurfoder i form av soja. Ekologisk djurhållning förutsätter ekologisk foderodling. Sojaodlingarna i sig medför att vi utarmar den ekologiska mångfalden eftersom vi låter regnskog huggas ned för att istället odla soja.
Handelsgödsel tillverkas av ändliga resurser och även om dessa eventuellt kan synas räcka länge till så är det inte per definition en hållbar lösning.
Och att fortfarande år 2009 hävda att man ska hälla ut gift på åkrar och odlingar bara för att man har gränsvärden och forskning som inte kan peka ut det farliga i den handlingen är tragiskt. Man trodde kanske att vi kommit lite längre i den utvecklingen med tanke på alla skandaler genom årtiondena där marknadskrafter alltid velat förminska riskerna. På trettiotalet såldes fortfarande mineralvatten med radioaktivitet som hälsobefrämjande ingrediens…
Tobak och rökning, neurosedynet och hormoslyret är bara några i en lång rad av teknik- och kemioptimistiska tillkortakommanden…

Överhuvudtaget förutsätter Marits påstående om att vi inte kan försörja jordens befolkning med ekologisk odling att vi fortsätter precis som nu på alla plan. Nuvarande system där vi i Nord med marknadskrafter tvingar jordbruksbefolkningen i Syd att odla varor för försäljning till oss istället för att odla det som de behöver för sin egen hushållning måste upprätthållas. Bland det som odlas för att vi ska kunna fortsätta med vår överdådiga och resursförbrukande livsstil finns kaffe, soja, majs och sockerrör för etanoltillverkning och mycket annat.

Just bilbränsleodlingen förtjänar ett eget utrymme. Oavsett om vi konverterar till rena elbilar eller till biobränslebilar är inte detta lösningen på våra klimat- och energiproblem som är förknippade med just bilkulturen. Tycker vi att övriga delar av jordens befolkning ska ha samma materiella standard som vi (och det tycker i alla fall de i Syd är rimligt, vi är deras ”role models”) räcker inte resurserna på andra plan. Att bygga dessa miljarder bilar och att lägga ut alla vägar som krävs för dessa att köra på skulle innebära ett resursslöseri utan like; frågan är om det överhuvudtaget går…

Hela idén med att vi ska kunna ge hela jordens befolkning samma materiella konsumtionsstandard är i sig baserat på att man inte inser att våra resurser är ändliga. Marit Paulsen är en god representant för det alliansparti hon tillhör. Där vill man inte se sanningen i vitögat, kejsarens nakenhet är man helt blind för. Och för att upprätthålla den lögnen blir konsekvensen att man måste tro på att naturen ska tämjas med konstgödsel och gifter. Lägger man till lite kärnkraft och lite marginella miljöeftergifter (så länge de inte skadar den heliga ekonomin) så kanske det löser sig…
Fan trot.

Läs även andra bloggares åsikter om ekologisk, marit paulsen, slu

Titta även in på intressant.se …

I en intervju med Mikael Odenberg, generaldirektör på Svenska Kraftnät och tidigare moderaternas talesman för energifrågor säger han att …”De här skärpta miljökraven står i uppenbar konflikt med det ökade reglerbehov som uppstår vid en omfattande utbyggnad av vindkraften.” Det han menar är de vattendomar som, helt enligt riksdagens miljömål och enligt riktlinjerna i Riokonventionen, möjliggör ett litet spill av vatten förbi turbinerna i vattenkraftverken. Allt i syfte och mening att kunna få tillbaka lite av den biologiska mångfald som helt förstörts i och med den storskaliga utbyggnaden av våra älvar. Intervjun är gjord och publicerad av Svensk Energi, lobbyorganisationen som driver alla typer av kraftutbyggnader med klimathotet som ursäkt och som ägs och finansieras av våra kraftproducerande företag i Sverige.

Att man tar upp klimatet som ett svepskäl är fullständigt absurt eftersom både Vattenfall och E.on ingår som medlemmar i denna lobbyorganisation. Tar vi Vattenfall som exempel på medlemmarnas klimatintresse är följande siffror intressanta: Vattenfall lägger endast ner 8 % av sina forskningsinvesteringar på förnybar energi, merparten går till forskning runt återvändsgränden CCS, koldioxidinfångande kolkraftverk. Dessa kommer, om de överhuvudtaget blir verklighet och fungerar i praktiken, att vara tillgängliga först många år efter att vi passerat någon av alla ödesdigra ”tipping points” i klimatförsämringarna… Vattenfall tillhör den föga smickrande ”Thirty Dirty”-listan på Europas värsta koldioxidutsläppare. Få företag är värre, men just ”klasskamraten” i Svensk Energi, E.on, är faktiskt det.

Mikael Odenberg visar i intervjun upp den moderata standardsynen på natur och miljö. Uttalandet för några veckor sedan av moderaterna att ”naturvården får står tillbaka ett tag för klimatarbetet” visar på samma förbluffande okunskap i ämnet. Det lyser av en sådan total brist på kunskap att det skulle kunna vara roligt, om det inte var för att dessa människor nu styr Sverige och att detta faktum leder käpprätt åt skogen vad gäller miljöarbete. Och i miljöarbetet ligger förstås också klimatfrågorna, även om moderaterna inte begriper det…

Klimatförändringarna beror som sagts tidigare på ett långvarigt och icke hållbart överutnyttjande av naturens resurser. Det är inte på något sätt kontroversiellt att säga så, möjligen kan vissa på oändlig tillväxt troende ekonomer fortfarande förneka detta, eftersom deras teorier direkt omkullkastas om de skulle acceptera dessa ekologiska ramar. Att de är enögda och dåligt pålästa inom biologi och ekologi kan dock inte rucka på naturens fundamenta…

När man säger att klimatfrågorna skulle kunna lösas genom att förringa miljöarbetet är det inte bara kontraproduktivt, utan också ett bevis för att moderaterna antingen inte förstått dem eller förstått dem men struntar i dem. Några andra alternativ gives icke. Helt i linje med dessa okunniga uttalanden från moderaterna stöder naturligtvis Mikael Odenberg skrivningen som snart kommer från miljöprocessutredningen, där utredaren föreslår att vattendomar inte längre ska få omprövas i våra utbyggda och av vattenkraft biologiskt helt förstörda älvar. I själva verket får man nog se hela denna miljöprocessutredning som ett beställningsarbete från svensk kraftproduktion, gissningsvis planerat och effektuerat under trevliga middagar under intensivt lobbyarbete…

Det Odenberg glömmer att säga, precis som det glöms i regeringsdirektivet till utredaren är att vattenkraft inte är den enda källan till reglering av vindkraft. Frågan är hur allvarlig situationen är överhuvudtaget. Kan man lita på någon i detta fall? Grabbarna som styr och ställer i Svenska Kraftnät har många synliga och osynliga länkar med både kraftbolagen och givetvis med Svensk Energi. Eftersom vi har den regering vi har, spiller detta ”kamaraderi” även över på andra sätt. Svensk Energis förre VD, Bo Källstrand, blev som av en händelse landshövding i höstas. Inte i Stockholm eller Västergötland, utan i Västernorrlands län, en av Sveriges största producenter av el med sina 16 procent av den totala vattenkraften. Källstrand var VD på Svensk Energi när den ”vederhäftiga” skräckrapporten som visade på en förlust om hela 3,5 TWh elenergi om alla vattendomar skulle omförhandlas gavs ut.
Denna rapport har trots sina orimligheter legat som en av grunderna till Energimyndighetens rapport i höstas om vattenkraftens betydelse och man tvingas att fundera över om inte ”kamaraderiet” spritt sig ända in på myndighetsnivå.

Varför hoppar jag på detta påstående? Det är väl fakta att om 5 % spills förbi turbinerna i vattenkraftverken av de totalt cirka 66 TWh som produceras så förlorar man ungefär 3,5 TWh energi? Jodå, förvisso rent matematiskt, men saken är den att detta är teorier som har mycket dålig verklighetsförankring. Kammarkollegiet, som står för det allmännas intresse och är den myndighet som driver omprövningar av vattendomar, har minimala resurser, givna av samma regering som nu medvetet sväljer propagandan från Svensk Energi och packar om den i miljöprocessutredningen. De är tre personer på avdelningen som hanterar dessa frågor och de har en budget på någon ynka miljon. Dessa resurser räcker inte ens till att ompröva de mest behjärtansvärda fallen i små vattendrag med minikraftverk. Att låta påskina att det skulle kunna hota den storskaliga vattenkraften är löjeväckande, men inget som hejdar Svensk Energi. De ljuger inte men har gått långt över gränsen för vad som kan kallas larvig propaganda och inte vederhäftiga fakta …

Nåväl, vad är problemet med vindkraften då? Jo, den måste regleras eftersom den producerar energi efter hur det blåser. El måste konsumeras i samma takt som den produceras, annars får vi problem. Och här ser kraftbolagen nu en möjlighet att sätta ner klackarna för omprövningar! Jag kan riktigt höra hur de resonerat i korridorerna; ” vi lyfter regleringsproblematiken, ingen fattar ändå, i den frågan är vi herre på täppan vad gäller de tekniska detaljerna, ingen journalist kan reda ut begreppen och våra ord är tunga”.
Och visst har de till en viss del rätt; inte många kan frågan. Så därför vågar också regeringen gå emot svensk lagstiftning som säger att regeringen ska verkställa riksdagens beslut.

2006 tog riksdagen ett majoritetsbeslut med efterföljande uppdrag till regeringen i frågan om fiskvägar. Fiskvägar kallades förr lite slarvigt för fisktrappor och dessa är en förutsättning för att fisk ska kunna passera vattenkraftsdammarna. Att fisken ska kunna passera är ett sätt att återskapa den biologiska mångfalden, något som Sverige har lovat göra enligt Riokonventionen och som manifesteras i de 16 miljömålen som riksdagen tagit. Bland dessa finns målen ”biologisk mångfald” och ”levande vatten”. Detta är inte heller det kontroversiellt, det följer i princip grunderna för det inom EU gemensamma vattendirektivet som fått till följd att man idag restaurerar älvar och vattendrag i bland annat Holland, Österrike, Norge och Finland. De som arbetar med frågorna inom vattenmyndigheten i Sverige och som träffar kollegor inom vattenmyndigheterna i andra länder, kan vittna om den förvåning som dessa visar upp när de får reda på att Sverige ska sätta sig själv på sista plats i arbetet med att återställa vattnen. Detsamma råkar de forskare som arbetar med fiskvägar ut för när de träffar sina kollegor i bland annat Finland, där man insett vikten av att restaurera sina strömmande vattendrag.

Vår regering har på ett närmast föraktfullt sätt gått tvärs emot riksdagens uppdrag genom att i direktivet till miljöprocessutredningen säga att vattenkraftsproduktionen måste säkras och får därför inte minskas. Grunden för detta är alltså den skräckrapport som Svensk Energi gav ut 2005 och som inte har någon reell verklighetsanknytning.

Så med en rapport med falska argument och med det vanliga försäljartricket att säga sanningen, men absolut inte hela sanningen, har man nu fått en utredning som föreslår en tillbakagång; fel, vi har aldrig någonsin varit i närheten av en sådan usel vattenlagstiftning; som föreslår ett nytt och skrämmande lågvattenmärke i svensk miljölagstiftning.

Vad är det som de inte sagt då? Jo, både Bo Källstrand i egenskap av VD på Svensk Energi under perioden som den ovan nämnda rapporten skapades och Mikael Odenberg som generaldirektör på Svenska Kraftnät, glömmer batterikapaciteten i den kommande elbilsflottan och även effektreglering hos konsument.
Den första varianten går ut på att batterikapaciteten i elbilarna, när de står på laddning, kan användas för reglering genom att låta elen strömma baklänges ut på nätet när det så behövs. Faktum är att detta motsvarar ett till två kärnkraftsblock i kapacitet, något som verifierats i intervjuer med personal i ledningsgruppen på Svenska Kraftnät. Eftersom de känner till det, måste ju även Mikael Odenberg känna till det, men han säger inget om det, eftersom han har ett uppdrag, nämligen att till varje pris gynna vattenkraftsproducenterna. Inte officiellt förstås, men mellan skål och vägg. Det är enda förklaringen, om man inte vill påstå att Odenberg inte förstår vad man pratar om i ledningsgruppen i hans eget verk…

Den andra varianten på reglering av vindkraften har testats och använts under många år i Sverige under namnet ”dygnstaxa”. Det vill säga konsumenten ”uppmanades” via marknadskrafter eller enklare uttryckt priset att bättre fördela sin konsumtion av elström över dygnets timmar. Idag har de flesta svenskar fått de nya mätarna med långt bättre möjligheter att styra själv. Låt oss tänka oss att SMHI:s prognoser för vindhastigheter de närmaste dygnen kan ligga till grund för en sådan differentierad prislista. Då kan jag som konsument förbereda mig och möjligheten finns idag att själv prioritera grupper av elförbrukare i mitt hem. Förslagsvis vill jag att spisen och diskmaskinen ska prioriteras mellan 17.00 och 19.00 på vardagarna, men tvättmaskin och tumlare under natten. På så sätt smetar man ut konsumtionen, både över dygnet och över veckan; kopplat till pris på elen som i sin tur är kopplat till hur prognoserna för blåst ser ut de närmaste dygnen. Denna typ av effektreglering, som går att applicera hos enskild konsumnet, lokalt i en by eller ett kvarter och regionalt, finns med i Svenska Kraftnäts olika möjligheter för reglering av vindkraft, men som sagt; Bo Källstrand och Mikael Odenberg håller tyst om detta…

Men skulle inte 3,5 TWh förlust vara en katastrof för svenskt klimatarbete? Nej, inte ens om det var möjligt med omprövningar av den storleksordningen skulle det vara något hot mot vare sig klimatarbete eller energiförsörjning. Vi går mot rekordöverskott i svensk och nordisk elproduktion de närmaste decennierna, så energiläget är bättre än någonsin. Och prognoserna för en ökande nederbörd i kölvattnet på klimatförändringarna har inte heller de lyfts in i debatten. Redan nu har nederbörden ökat med 15-20 % i vissa delar av Sverige och den fortsätter att öka. Till detta kommer de effektiviseringar som vattenkraftsbolagen gör i sina kraftverk. Man byter ut turbiner och generatorer; bygger om inloppskanaler och mycket annat. Sammantaget innebär den ökade nederbörden och effektiviseringarna mer än dubbelt upp mot vad som skulle kunna omförhandlas om Svensk Energis skräckrapport blev verklighet, sett i ett perspektiv över några decennier. Med andra ord, hotet som inte är något hot eftersom resurserna till omförhandlingar av alla vattendomar inte finns, skulle inte bli något hot ens om dessa resurser skulle finnas och omprövningarna skedde på riktigt…

Och ska sanningen fram så vore en sådan omförhandling bra ur alla aspekter.
Dels är detta med fiskvägar ett uppdrag från riksdagen, ett majoritetsbeslut. Som regeringen egentligen har att lyda. Gissningsvis finns det en hake i mitt resonemang här, jag kan inte säga att jag är lika påläst i lagarna runt regeringsarbetet som i det svenska energisystemet, men den moraliska implikationen kan ingen undgå. Den folkvalda riksdagen har gett ett uppdrag och det struntar man inte bara i, utan ger utredningsdirektiv helt stick i stäv med majoritetsbeslutet i riksdagen. Ett fall för KU kanske?…

Men det skulle också innebära att vi slipper de krystade tolkningar av vattendirektivet som nu den svenska vattenkraftslobbyn vill få igenom, där de utbyggda älvarna ska betraktas som industriella krondiken där kraftbolagen ska kunna fortsätta med sin miljöfientliga verksamhet helt efter eget huvud.
Vi skulle då också kunna säga att vi följer riksdagens 16 miljömål. Vi skulle fortfarande ha ett överskott av el under överskådlig tid framöver, det vill säga svensk basindustri skulle få det som de behöver. Vi skulle uppnå våra internationella klimatmål utan problem. Med en kommande rapport från Nutek om förvaltningen av Östersjölaxen i ryggen skulle vi också ha möjligheter för en besöksnäring kopplad till vandrande fisk med en potential på kanske mer än 10 000 sysselsatta om vi fick dessa vattendomar omförhandlade. En potential som Bo Källstrand på frågan om svensk basindustri kan erbjuda samma möjligheter i norrlands glesbygd blev svaret skyldig…

Men detta vill inte den svenska kraftindustrin. Med klimatet som svepskäl för fortsatt utplundring av naturresurser vill de inte ens ge bort 5 % av sina framtida vinster.
Och det är med hjälp av människor som Bo Källstrand och Mikael Odenberg och organisationer som Svensk Energi och med vår nuvarande regerings goda minne som allt detta sker…

De borde skämmas.

ps
Enligt en artikel i Affärsvärlden hade svensk basindustri år 2008 de billigaste elpriserna i Västeuropa, 0,08 Euro inklusive nätavgifter och skatter per kilowattimme mot det dyraste landet som låg på 0,22 Euro. Snittet för hela EU låg på 0,14 Euro.
Märkligt att inte Svensk Energi eller Svenskt Näringsliv nämner detta i sina kampanjer för fortsatt vatten- och kärnkraftsutbyggnad. Det brukar ju låta tvärtom när de hjärteskärande tigger om mer kraft…
ds

Läs även andra bloggares åsikter om bo källstrand, fiskvägar, mikael odenberg, miljöprocessutredningen, riokonventionen, svensk energi, vattendirektivet, vattenkraft eller varför inte på intressant.se …

Jag har inte bloggat på ett tag nu. Det beror inte på att jag är mållös inför regeringens energiproposition, som fått både ris och ros. Även kommentatorerna har fått utstå ris och ros, bland annat kritiserade Maria Wetterstrand, miljöpartiets språkrör, Naturskyddsföreningens pressmeddelande; hon tyckte att kritiken saknades (vilket den inte gjorde).

Det väsentliga som jag anser att alla missar är själva grundbulten i problemen. Vi har en klimatkris, som de senaste dagarna fått ökad aktualitet med nya forskningsrön som pekar på snabbare förlopp och mycket mer långtgående konsekvenser än tidigare rapporter. Vi har en alarmerande situation och vi har inte många år på oss att göra något åt det.
Samtidigt har klimatet tappat lite fokus beroende på den finansiella härdsmälta som ännu inte tappat fart i världsekonomin. En del ljusglimtar kan skönjas, framförallt beroende på att man från statliga håll överallt i världen nu pytsar in tusentals miljarder till stöd åt industrier och banker. En konstgjord andning som man hoppas ska få effekten att hjulen sätter fart igen.
För vad händer om tillväxten inte startar upp igen? Överallt pratas det om katastrofscenarier, massarbetslöshet och ökade problem på i stort sett alla områden.

Det är tråkigt att den ena krisen på något vis utesluter den andra i det offentliga rummet, eftersom de på flera sätt intimt hänger samman. Klimatförändringarna är ju toppen av ett isberg; ett isberg av miljöskador och miljöpåverkan skapat av mänsklig aktivitet. Våra växthusgasutsläpp är hårt sammanbundna med globala ekonomier och tillväxt. På Bali-konferensen sattes målet 0,5 av dagens utsläpp av växthusgaser år 2050. Samtidigt är det så att om man drar tillväxtkurvorna (från innan finanshaveriet hösten 2008) för världens utvecklade länder och för de starkt kommande länderna, så kommer våra energibehov att öka till 3 gånger dagens användning. Vi ska alltså halvera våra utsläpp samtidigt som produktionen av energi ska öka med en faktor tre. I siffrorna om energianvändning ovan är tekniska framsteg i form av energieffektiviseringar medräknade…

Stern-rapporten från 2005 visar att om vi tar itu med problemen nu istället för att vänta kommer åtgärderna att ligga på ungefär 2 % av BNP, mot 20 % om vi väntar längre.

Allt pekar sammantaget på att vi måste göra något radikalt och det nu på en gång.

Men hur man än gör går ekvationen inte ihop. De som tror på kärnkraft eller andra tekniska lösningar (det är den neoklassiska nationalekonomins huvudlösning, att när marknaden kräver nya lösningar, så kommer de) missar de en viktig del i resonemanget, vi lever på en ändlig planet med ändliga resurser. Om en ökad tillväxt för alltid ska vara kopplad till ett ständigt ökat behov av råvaror och insatsresurser, går ekvationen inte att lösa. Sedan kan man diskutera tidpunkten för när det bryter ihop, hur länge råvarorna verkligen kommer att räcka. Med olja är det redan så att vi idag förbrukar fler fat än vad det upptäcks nya utvinningsbara resurser. Uranet kommer med dagens drygt 400 reaktorer över världen att räcka i kanske bästa fall 70 år. Vi kan återvinna metaller och andra råvaror, men i varje återvinningssteg ökar energiåtgången och därmed kostnaden.

Alltså kan man konstatera att dagens ekonomiska teorier om ständigt ökad tillväxt, som är kopplad till ständigt ökad konsumtion, helt enkelt inte fungerar i det långa loppet. Så varför tar vi inte tag i den frågan nu? Just nu har vi den största utmaningen som världen någonsin stått inför, klimathotet. Ändå görs det väldigt lite på själva klimatarbetet, jämför vi dagens klimatinsatser med de som görs på de finansiella och industriella marknaderna inser man att politikerna fortfarande inte insett den ödesdigra potentialen av klimatförändringarna.

Och framförallt, varför tar ingen på allvar upp den stora frågan, den som kopplar ihop finans- och klimatkrisen. Den om den ständigt ökade tillväxten. Tar vi inte tag i den på ett seriöst sätt spelar det ingen roll vilka mål vi har i klimatarbetet, haveriet är i så fall inbyggt i systemet.
Ju fortare alla inser att vi måste hålla oss inom de ekologiska ramarna för att överhuvudtaget ha en chans att fortsätta existera, desto större chans att vi överlever som art tillsammans med övrigt liv på denna planet. Dessa ramar är absoluta och kan inte tänjas mer än till en viss gräns. Går vi över den gränsen kollapsar systemet och då spelar inga ekonomiska teorier någon roll längre, oavsett om de är populära och moderna just nu. Teorier är teorier och ramar är ramar. Klimatförändringarna är i själva verket en påminnelse om existensen av dessa ramar, men inte på något vis den enda…

Vi i Nord måste nöja oss med en mycket liten tillväxtökning, kanske till och med en minskning. Då kan vi släppa upp den stora majoriteten av de andra människorna på planeten till en nivå som klart ligger över deras nuvarande nivå, men aldrig helt till vår nuvarande materiella nivå i form av bilar och annan resursslösande konsumtion. Bilen är ett bra exempel på hur ohållbart vi lever idag. Även om elbilar inom kort kommer att vara en verklighet i de utvecklade länderna kan vi aldrig någonsin låta samtliga människor på vår planet köra bil på det sätt som vi idag gör. Bara att anlägga alla vägar för dessa miljarder bilar är en omöjlighet om vi i beräkningen tar med resursbehovet i fråga om markanvändning och beläggning på dessa vägar. Så elbilar är inte någon lösning globalt sett, om vi vill ha en någorlunda rättvis fördelning av jordens resurser, däremot ett bra exempel på det ohållbara i vår livsstil.

Samma sak i Sverige just nu. Nu går mängder av människor arbetslösa beroende på finanskrisen. Samtidigt arbetar de som fortfarande har arbete ofta mer än 40 timmar per vecka. För att klara av både finans- och klimatkriser måste vi göra en omfördelning av resursanvändning, globalt och nationellt. Lägre materiell konsumtion i våra utvecklade länder, bättre fördelning av denna konsumtion genom kortare arbetstider för alla, teknikutveckling som ger oss hållbara energisystem och en hållbar materiell utveckling i de länder som är i utvecklingsfas. Den tillväxt som vi hade innan finanskrisen när det gäller materiell konsumtion, både i råvaruled och färdiga produkter, ska helst inte få återkomma. I ett sådant läge får vi kanske snurr på hjulen igen, men klimatmålen kommer aldrig att förverkligas, trots att de nuvarande är låga och inte tillräckliga enligt de klimatforskare som kan frågan.
Då får vi en sista tid med fest och glam, men går obönhörligt mot en katastrof, egalt om den kommer om tio, femtio eller tvåhundra år…

Läs även andra bloggares åsikter om energibehov, energiproposition, klimat, konsumtion, nationalekonomi, tillväxt, växthusgaser

Kanske hittar du något på intressant.se också…

Bollen är kastad, frågan är ställd…
Hur ser det smartaste energisystemet för våra framtida behov ut? Ja, för att utröna det kanske vi först måste se över våra resurser och vad vi önskar oss, som mänsklighet betraktat. Och sedan titta på om dessa gissningsvis olika önskemål, beroende på var den som önskar sig befinner sig, kan förenas på ett rättvist och hållbart sätt. För det anser jag och många med mig, är en viktig utgångspunkt. Det hållbara samhället.

Däremot är det lite olika syn på hur denna av politisk korrekthet snart söndertjatade devis ska omsättas i verklighet och inom vilka ramar det kan ske. Personligen tycker jag att det som ekologiska ekonomer resonerar om är en bra utgångspunkt, främst för att det känns rätt i magen på en gammal företagare och säljare som jag. Dessutom kan de visa i mitt tycke övertygande och trovärdiga argument i sina teorier.

De tillbakavisar tillväxtekonomernas endimensionella människosyn där den enskildes nyttomaximering är den grundläggande och viktigaste mänskliga egenskapen och de ekologiska ekonomerna ser resursbasen som begränsad. Och det är den ju, det måste man erkänna. Vi har vissa givna kvantiteter av råvaror och det som brukar kallas för ekosystemens resiliens, det vill säga dessas förmåga att återhämta sig från de belastningar vi människor påför ekosystemen, är också begränsad.

Därför måste ett smart energisystem på global nivå ta hänsyn till allas önskemål och även begränsningarna, de ekologiska ramarna.

De människor som fortfarande lever i fattigdom har säkert som önskemål att få det lika bra som vi. Då uppstår direkt ett problem; vi lever ju över våra tillgångar i den rika delen av världen…
Vårt ekologiska fotavtryck är helt enkelt alldeles för stort om vi ska dela rättvist på jordens resurser och i den potten ligger också vår energianvändning. Jordens samlade befolkning kan inte leva på motsvarande vår nivå med materiell konsumtion, det går bara inte… Däremot visar de forskare som inte gett upp inför utmaningarna att vi gissningsvis skulle kunna klara av en nivå motsvarande ungefär vad vi upplevde i Sverige under 1950-talet. Bra kosthåll, ingen fattigdom, utvecklade system för skolor och sjukvård och andra för oss givna självklarheter.

Energimässigt finns det tekniska lösningar och fler kommer, ta solenergin som exempel, där forskarna hela tiden utvecklar solceller som ger mer energi per investerad peng. Vågkraft är en källa som också säkert kommer att få betydelse framöver. Vindkraft har enorma potentialer och är en hållbar energikälla med låga koldioxidutsläpp när man tittar på livscykeln. Men alla dessa idéer om förnybara energikällor måste för att vara ett alternativ på riktigt också få en realistisk fond. Den fonden är just att våra olika resurser är ändliga…

Sedan kan man titta på utmaningen inför framtiden ur system- eller struktursynpunkt. Våra elenergisystem är uppbyggda runt strukturer som består av få företag på marknaden med relativt få centra för produktion. I ett hållbart globalt samhälle skapas elenergin på miljontals platser och det är givetvis ett problem att hantera om det storskaliga systemet inte är byggt för att ta emot dessa enorma mängder av skvättvis levererad energi. Men att det skulle vara ett olösligt problem tror jag inte…

Och hur ska detta flummiga framtidssamhälle med människor som övergett konsumtionsknarkandet kunna skapas? Vem vill gå tillbaka i utveckling?
Frågan kanske ska omformuleras, eftersom några alternativ till det egentligen inte finns. Ska vi fortsätta med ”business as usual” måste vi godta att en stor del av jordens befolkning aldrig får en chans att ens komma till 50-talsnivå och att vi dessutom, som mänsklighet, har en begränsad tid kvar för vår överlevnad.

Vi ställer frågan så här i stället: Hur skapar vi förutsättningar för att folk ska kunna bli lyckliga utan att konsumera mer och mer? Kan en känsla av att vara förstådd och ingå i ett begripligt demokratiskt och socialt sammanhang ge lycka? På vilka andra sätt än materiellt tillförskansande kan lycka mätas? Bra relationer med vänner och nära och kära brukar folk räkna som förutsättningar för lycka. Hur definierar vi utveckling på ett sätt så att vårt utnyttjande av naturens systemresurser hålls på en hållbar nivå? Hur ska ett ekonomiskt system vara byggt för att undvika rovdrift på mänskliga och materiella resurser?

Att centraliserad planhushållning inte är någon patentlösning mot rovdrift, det visar de gamla öststaternas exempel. Å andra sidan diskvalificerar sig marknadsekonomin direkt när dess förespråkare hävdar att förnybar energi som exempelvis vindkraft ”är för dyr”. Ibland hör man skämtsamt att någon ”inte har besticken i rätt låda”… I det här fallet kan man säga att besticken inte ens har hittats. Vi har givna ekologiska ramar att hålla oss inom, går vi utanför dem är begrepp som ”lönsam” eller ”för dyr” helt meningslösa.

Men om vi nu kombinerar lite av det ena med det andra; ett decentraliserat energisystem med stor del självförsörjning på lokal nivå med vindkraft, solkraft och annan hållbar och förnybar teknik, en begriplig och påverkbar social närmiljö och ett samhälle som tar vara på önskemål och drivkraft i demokratiska arbetsformer som gagnar både den enskilda individen och gruppen, entreprenörskap inom givna ramar baserat på ekologiska grunder; där kanske vi har delar till en grund för ett hållbart samhälle. För att nå dit kan vi inte bara titta på de tekniska lösningarna; vi måste se, förstå och agera i allas vår gemensamma omvärld på dess egna mångdimensionella villkor.

Och där slutar jag, med svaret på den inledande frågan: Hur ser det smartaste energisystemet för våra framtida behov ut? Svaret är att det smartaste energisystemet inte finns. Precis på samma sätt som vår biosfär består av enorma mängder med små ekosystem; oupplösligt förenade tillsammans i ett enda stort ekosystem där vi människor ingår som en del, måste vårt globala energisystem bestå av mängder av dellösningar som tar hänsyn till och är hållbara delar av lokal- och regionalsamhällen.

Läs även andra bloggares åsikter om ekologisk, ekonomi, energisystem, hållbarhet, systemresurser, tillväxt eller på intressant.se

Följ bloggstafetten på P1:s Klotet!

I en ny mätning av DN/Synovate visar man att en majoritet av svenska folket fortfarande är positiva till att vår gamla kärnkraft byts ut mot ny. Det positiva är att det redan svängt lite grann, andelen tveksamma har ökat något. Det tråkiga är att man ingenstans hör politiker prata om det viktigaste i kampen mot klimatförändringarna, energieffektiviseringar. De som vill ha kärnkraft säger att man kanske kan effektivisera, men att det inte kommer att räcka. Detta baserar de oftast på en modell där vår ekonomi ska fortsätta att utvecklas som innan finanskrisen; det vill säga helst två procents ökad tillväxt varje år.

Det absurda i detta verkar ingen bry sig om. För i verkligheten, den som gör sig påmind med klimatförändringar och förstörda ekosystem över hela jorden, kan man med enkel matematik visa att ska vi fortsätta på detta av marknaden hyllade vis, innebär det att vi år 2050 ska konsumera 24 gånger så mycket! Och om något hundratal år kommer konsumtionen att vara uppe i ungefär 500 gånger dagens…

Och eftersom ingen tycker att detta är konstigt eller ohållbart utan något som naturbundet ska ske, måste energianvändningen öka med multipler även den… trots energieffektiviseringar. Därför måste vi ha kärnkraft.

Att detta inte leder till någon eftertanke hos de som vurmar över marknadskrafternas framtid säger allt om deras intellektuella förmåga och dito matematiska kunskaper. Råvarorna till denna absurt ökande tillväxt finns helt enkelt inte på denna jord. Därför är spåret med kärnkraft ett villospår, utlagt av dem som tjänar pengar på exploateringen av naturen idag och som fullständigt skiter i hur det går för de som ska ta över i morgon…

Som ett naturligt steg i denna naturfientliga utveckling (eller ska vi kanske kalla det för avveckling) har nu moderaterna gått ut med ett meddelande som lyder: Naturen får stå tillbaka till förmån för klimatutmaningen och därför vill partiet satsa mer på vattenkraft.

Läs gärna denna mening en gång till.

Den visar med all tydlighet att moderaterna inte har en enda aning om varför vi har denna klimatförändring. Klimatförändringarna är i sig ett biotophot, uppskalat till global nivå på grund av människans ohämmade utarmning av naturen. På grund av vår gemensamma efterblivenhet har vi tagit oss till randen av vår egen undergång genom att inte lyssna på naturens protester. I stället har vi på alla plan och med alla medel fortsatt att gräva ut det fossila kolet i jakten på den energi som krävs för att hålla det ohållbara konsumtionsknarkandet vid liv; för att”hjulen ska rulla”. När så till och med de mest efterblivna börjar vakna tar dessa till de sämsta metoder de kan hitta, allt för att inte missa en enda chans till ökad tillväxt. Kärnkraft måste till och nu ska alltså Sveriges vattenkraft byggas ut för att stoppa klimatförändringarna!

Det Lars Lindblad och Fredrik Reinfeldt säger är att vi måste ”offra lite natur för att rädda lite natur”…

Metoden är lika kontraproduktiv och lika intelligent som att försöka rädda ett brinnande hus genom att elda upp hallen och köket… En brända jordens taktik utan reträttplats.

Rapport efter rapport på både nationell och internationell nivå visar att energieffektiviseringar är den absolut bästa vägen att möta klimatförändringarna och dessutom den mest kostnadseffektiva. Varför vill inte regeringen och framförallt moderaterna främja den utvecklingen? Är de inte läskunniga?

Jag tror de är det och då återstår endast en förklaring: Näringslivets väl och ve går före allt annat; det överskott som redan innan idiotierna med ny kärnkraft och detta heltokiga förslag om mer vattenkraft förväntades öka till hela 27 TWh i det nordiska systemet ger mersmak. Det kan säljas utomlands för fina pengar och då får naturen stå tillbaka, precis som utvecklingen i hela norrlands inland där lejonparten av ny vattenkraft kan hämtas… Att det är klimathotet; ett hot mot hela vår miljö och natur, som ger förutsättningarna för denna eskalerande våldtäkt är en ironi utan motstycke…

Med moderaterna vid makten i Sverige och dess gelikar i andra länder går vi ljusa tider till mötes! Men passa på, för den ljusnande framtid kommer inte att vara så länge. Självdestruktiviteten i de häpnadsväckande förslagen är påtaglig och hämningslös. Vad säger ni inom centern? Är detta också ert rättesnöre? Ni som en gång i tiden var ”gröna”…

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, vattenkraft, koldioxid, klimathot, klimatförändring, moderaterna, fredrik reinfeldt, lars lindström, energieffektiviseringar men också på intressant.se.

En av de mer ansedda vetenskapsmännen inom klimatforskning, Chris Field, bedömer att uppvärmningen av jorden är mycket värre än tidigare beräknat. Eftersom den minoritet av befolkningen som är klimatskeptiker med säkerhet kommer att försöka misskreditera Chris Field kommer först en kort resumé av hans gärning, för balansens skull…

Chris Field, som är ansvarig för Carnegie Institution’s Department of Global Ecology, valdes under hösten 2008 till vice ordförande för Working Group 2 i IPCC. IPCC bildades av United Nations Environment Programme och World Meteorological Organization (WMO) för tjugo år sedan för att producera objektiv information om klimatförändringarna. Chris var tidigare koordinerande författare av IPCCs rapport 2007 vid namn Impacts, Adaptation, and Vulnerability to Climate Change och var också en av de två representanterna för IPCC under Nobelfestligheterna när IPCC och Al Gore fick ta emot 2007 års fredspris för sina respektive arbeten inom klimatforskning.

Working Group 2 hanterar frågor om sociala, ekonomiska och ekologiska systems sårbarhet under klimatförändringarna och föreslår sätt för mänskligheten att förhålla sig till detta.

Carnegies president Richard Meserve uttrycker sig om Chris på detta vis: ”Chris Field har ett ojämförbart rykte som utmärkt forskare, innovatör, mentor och koordinator mellan den vetenskapliga sfären och de som för att möta de pressande klimatförändringarna måste skapa nya förhållningssätt för politiker och makthavare. Han är ett naturligt val för denna oerhört viktiga position.”

Meriter och positioner är inte allt, men man kan väl säga som så att man gissningsvis inte får ovanstående recensioner och positioner utan anledning. Det ska också tilläggas att de skeptiker som nu kommer att kommentera artikeln i DN eller mitt inlägg i princip utan undantag kommer från bloggar skrivna av människor utan vetenskaplig bakgrund när det gäller just väder och klimatfrågor. De tar sig alltså en självpåtagen roll som vederhäftiga i debatten utan att ha på fötterna…

Nåväl, vad säger då Chris Field? Jo, att förutsägelserna om en ökad global temperatur på mellan 1,1 och 6,4 grader inte längre håller. De växande ekonomierna i Kina och Indien ökar sina utsläpp mycket kraftigare än tidigare beräknat.
- ”Utan effektiva åtgärder kommer klimatförändringarna att bli större och mer svårhanterliga än vi trott”, menar Chris Field. Bland faktorer som är svåra att kalkylera med men som måste tas hänsyn till är t ex de enorma mängder växthusgaser i permafrosten runt Arktis som hotas att släppas fria om uppvärmningen fortsätter i den takt vi nu ser. Bundet i denna permafrost finns mängder som motsvarar tre gånger den mängd växthusgas som vi släppt ut sedan industrialismens barndom. Och de senaste årens mätningar från området visar oroande tecken på att denna process redan satt igång…

I skenet av detta är regeringens klimatarbete än mer viktigt och det sedan tidigare urvattnade paketet ter sig än svagare och mer otillräckligt för att möta dessa nya forskningsresultat. Man pratar om 40 procentiga minskningar i Sverige, men i själva verket ska en stor del av dessa läggas utomlands som klimatstöd i utvecklingsländer. Vad vi behöver och det snabbt, är minskningar på minst 40 men helst 60 procent hemma och till detta dessutom stödjande åtgärder utomlands. Allt försvar baserat på att ekonomin inte klarar mer än vad man nu presenterar är enbart ett trist bevis på att dessa politiker inte förstått allvaret i situationen.

Att centern slår sig för bröstet med sin uppgörelse med ”djävulen”, alltså kärnkraften, är sorgligt eftersom beslutet om förnyad kärnkraft enligt många bedömare kommer att bromsa upp de så oerhört viktiga förnyelsebara energisatsningarna på bland annat vindkraft. Förutom alla andra negativa aspekter på kärnkraft som dålig ekonomi, långsam uppbyggnad, liten effekt i global skala, osäker hantering av avfall, miljöförstörande uranbrytning med mera…

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, uppvärmning, ipcc, chris field, nobel price, klimatförändringar, kärnkraft eller på http://intressant.se/intressant