Var finns analysen?
2009
Jag har inte bloggat på ett tag nu. Det beror inte på att jag är mållös inför regeringens energiproposition, som fått både ris och ros. Även kommentatorerna har fått utstå ris och ros, bland annat kritiserade Maria Wetterstrand, miljöpartiets språkrör, Naturskyddsföreningens pressmeddelande; hon tyckte att kritiken saknades (vilket den inte gjorde).
Det väsentliga som jag anser att alla missar är själva grundbulten i problemen. Vi har en klimatkris, som de senaste dagarna fått ökad aktualitet med nya forskningsrön som pekar på snabbare förlopp och mycket mer långtgående konsekvenser än tidigare rapporter. Vi har en alarmerande situation och vi har inte många år på oss att göra något åt det.
Samtidigt har klimatet tappat lite fokus beroende på den finansiella härdsmälta som ännu inte tappat fart i världsekonomin. En del ljusglimtar kan skönjas, framförallt beroende på att man från statliga håll överallt i världen nu pytsar in tusentals miljarder till stöd åt industrier och banker. En konstgjord andning som man hoppas ska få effekten att hjulen sätter fart igen.
För vad händer om tillväxten inte startar upp igen? Överallt pratas det om katastrofscenarier, massarbetslöshet och ökade problem på i stort sett alla områden.
Det är tråkigt att den ena krisen på något vis utesluter den andra i det offentliga rummet, eftersom de på flera sätt intimt hänger samman. Klimatförändringarna är ju toppen av ett isberg; ett isberg av miljöskador och miljöpåverkan skapat av mänsklig aktivitet. Våra växthusgasutsläpp är hårt sammanbundna med globala ekonomier och tillväxt. På Bali-konferensen sattes målet 0,5 av dagens utsläpp av växthusgaser år 2050. Samtidigt är det så att om man drar tillväxtkurvorna (från innan finanshaveriet hösten 2008) för världens utvecklade länder och för de starkt kommande länderna, så kommer våra energibehov att öka till 3 gånger dagens användning. Vi ska alltså halvera våra utsläpp samtidigt som produktionen av energi ska öka med en faktor tre. I siffrorna om energianvändning ovan är tekniska framsteg i form av energieffektiviseringar medräknade…
Stern-rapporten från 2005 visar att om vi tar itu med problemen nu istället för att vänta kommer åtgärderna att ligga på ungefär 2 % av BNP, mot 20 % om vi väntar längre.
Allt pekar sammantaget på att vi måste göra något radikalt och det nu på en gång.
Men hur man än gör går ekvationen inte ihop. De som tror på kärnkraft eller andra tekniska lösningar (det är den neoklassiska nationalekonomins huvudlösning, att när marknaden kräver nya lösningar, så kommer de) missar de en viktig del i resonemanget, vi lever på en ändlig planet med ändliga resurser. Om en ökad tillväxt för alltid ska vara kopplad till ett ständigt ökat behov av råvaror och insatsresurser, går ekvationen inte att lösa. Sedan kan man diskutera tidpunkten för när det bryter ihop, hur länge råvarorna verkligen kommer att räcka. Med olja är det redan så att vi idag förbrukar fler fat än vad det upptäcks nya utvinningsbara resurser. Uranet kommer med dagens drygt 400 reaktorer över världen att räcka i kanske bästa fall 70 år. Vi kan återvinna metaller och andra råvaror, men i varje återvinningssteg ökar energiåtgången och därmed kostnaden.
Alltså kan man konstatera att dagens ekonomiska teorier om ständigt ökad tillväxt, som är kopplad till ständigt ökad konsumtion, helt enkelt inte fungerar i det långa loppet. Så varför tar vi inte tag i den frågan nu? Just nu har vi den största utmaningen som världen någonsin stått inför, klimathotet. Ändå görs det väldigt lite på själva klimatarbetet, jämför vi dagens klimatinsatser med de som görs på de finansiella och industriella marknaderna inser man att politikerna fortfarande inte insett den ödesdigra potentialen av klimatförändringarna.
Och framförallt, varför tar ingen på allvar upp den stora frågan, den som kopplar ihop finans- och klimatkrisen. Den om den ständigt ökade tillväxten. Tar vi inte tag i den på ett seriöst sätt spelar det ingen roll vilka mål vi har i klimatarbetet, haveriet är i så fall inbyggt i systemet.
Ju fortare alla inser att vi måste hålla oss inom de ekologiska ramarna för att överhuvudtaget ha en chans att fortsätta existera, desto större chans att vi överlever som art tillsammans med övrigt liv på denna planet. Dessa ramar är absoluta och kan inte tänjas mer än till en viss gräns. Går vi över den gränsen kollapsar systemet och då spelar inga ekonomiska teorier någon roll längre, oavsett om de är populära och moderna just nu. Teorier är teorier och ramar är ramar. Klimatförändringarna är i själva verket en påminnelse om existensen av dessa ramar, men inte på något vis den enda…
Vi i Nord måste nöja oss med en mycket liten tillväxtökning, kanske till och med en minskning. Då kan vi släppa upp den stora majoriteten av de andra människorna på planeten till en nivå som klart ligger över deras nuvarande nivå, men aldrig helt till vår nuvarande materiella nivå i form av bilar och annan resursslösande konsumtion. Bilen är ett bra exempel på hur ohållbart vi lever idag. Även om elbilar inom kort kommer att vara en verklighet i de utvecklade länderna kan vi aldrig någonsin låta samtliga människor på vår planet köra bil på det sätt som vi idag gör. Bara att anlägga alla vägar för dessa miljarder bilar är en omöjlighet om vi i beräkningen tar med resursbehovet i fråga om markanvändning och beläggning på dessa vägar. Så elbilar är inte någon lösning globalt sett, om vi vill ha en någorlunda rättvis fördelning av jordens resurser, däremot ett bra exempel på det ohållbara i vår livsstil.
Samma sak i Sverige just nu. Nu går mängder av människor arbetslösa beroende på finanskrisen. Samtidigt arbetar de som fortfarande har arbete ofta mer än 40 timmar per vecka. För att klara av både finans- och klimatkriser måste vi göra en omfördelning av resursanvändning, globalt och nationellt. Lägre materiell konsumtion i våra utvecklade länder, bättre fördelning av denna konsumtion genom kortare arbetstider för alla, teknikutveckling som ger oss hållbara energisystem och en hållbar materiell utveckling i de länder som är i utvecklingsfas. Den tillväxt som vi hade innan finanskrisen när det gäller materiell konsumtion, både i råvaruled och färdiga produkter, ska helst inte få återkomma. I ett sådant läge får vi kanske snurr på hjulen igen, men klimatmålen kommer aldrig att förverkligas, trots att de nuvarande är låga och inte tillräckliga enligt de klimatforskare som kan frågan.
Då får vi en sista tid med fest och glam, men går obönhörligt mot en katastrof, egalt om den kommer om tio, femtio eller tvåhundra år…
Läs även andra bloggares åsikter om energibehov, energiproposition, klimat, konsumtion, nationalekonomi, tillväxt, växthusgaser
Kanske hittar du något på intressant.se också…
Comment