Framtidens smarta energisystem

Mar 11
2009

Bollen är kastad, frågan är ställd
Hur ser det smartaste energisystemet för våra framtida behov ut? Ja, för att utröna det kanske vi först måste se över våra resurser och vad vi önskar oss, som mänsklighet betraktat. Och sedan titta på om dessa gissningsvis olika önskemål, beroende på var den som önskar sig befinner sig, kan förenas på ett rättvist och hållbart sätt. För det anser jag och många med mig, är en viktig utgångspunkt. Det hållbara samhället.

Däremot är det lite olika syn på hur denna av politisk korrekthet snart söndertjatade devis ska omsättas i verklighet och inom vilka ramar det kan ske. Personligen tycker jag att det som ekologiska ekonomer resonerar om är en bra utgångspunkt, främst för att det känns rätt i magen på en gammal företagare och säljare som jag. Dessutom kan de visa i mitt tycke övertygande och trovärdiga argument i sina teorier.

De tillbakavisar tillväxtekonomernas endimensionella människosyn där den enskildes nyttomaximering är den grundläggande och viktigaste mänskliga egenskapen och de ekologiska ekonomerna ser resursbasen som begränsad. Och det är den ju, det måste man erkänna. Vi har vissa givna kvantiteter av råvaror och det som brukar kallas för ekosystemens resiliens, det vill säga dessas förmåga att återhämta sig från de belastningar vi människor påför ekosystemen, är också begränsad.

Därför måste ett smart energisystem på global nivå ta hänsyn till allas önskemål och även begränsningarna, de ekologiska ramarna.

De människor som fortfarande lever i fattigdom har säkert som önskemål att få det lika bra som vi. Då uppstår direkt ett problem; vi lever ju över våra tillgångar i den rika delen av världen…
Vårt ekologiska fotavtryck är helt enkelt alldeles för stort om vi ska dela rättvist på jordens resurser och i den potten ligger också vår energianvändning. Jordens samlade befolkning kan inte leva på motsvarande vår nivå med materiell konsumtion, det går bara inte… Däremot visar de forskare som inte gett upp inför utmaningarna att vi gissningsvis skulle kunna klara av en nivå motsvarande ungefär vad vi upplevde i Sverige under 1950-talet. Bra kosthåll, ingen fattigdom, utvecklade system för skolor och sjukvård och andra för oss givna självklarheter.

Energimässigt finns det tekniska lösningar och fler kommer, ta solenergin som exempel, där forskarna hela tiden utvecklar solceller som ger mer energi per investerad peng. Vågkraft är en källa som också säkert kommer att få betydelse framöver. Vindkraft har enorma potentialer och är en hållbar energikälla med låga koldioxidutsläpp när man tittar på livscykeln. Men alla dessa idéer om förnybara energikällor måste för att vara ett alternativ på riktigt också få en realistisk fond. Den fonden är just att våra olika resurser är ändliga…

Sedan kan man titta på utmaningen inför framtiden ur system- eller struktursynpunkt. Våra elenergisystem är uppbyggda runt strukturer som består av få företag på marknaden med relativt få centra för produktion. I ett hållbart globalt samhälle skapas elenergin på miljontals platser och det är givetvis ett problem att hantera om det storskaliga systemet inte är byggt för att ta emot dessa enorma mängder av skvättvis levererad energi. Men att det skulle vara ett olösligt problem tror jag inte…

Och hur ska detta flummiga framtidssamhälle med människor som övergett konsumtionsknarkandet kunna skapas? Vem vill gå tillbaka i utveckling?
Frågan kanske ska omformuleras, eftersom några alternativ till det egentligen inte finns. Ska vi fortsätta med ”business as usual” måste vi godta att en stor del av jordens befolkning aldrig får en chans att ens komma till 50-talsnivå och att vi dessutom, som mänsklighet, har en begränsad tid kvar för vår överlevnad.

Vi ställer frågan så här i stället: Hur skapar vi förutsättningar för att folk ska kunna bli lyckliga utan att konsumera mer och mer? Kan en känsla av att vara förstådd och ingå i ett begripligt demokratiskt och socialt sammanhang ge lycka? På vilka andra sätt än materiellt tillförskansande kan lycka mätas? Bra relationer med vänner och nära och kära brukar folk räkna som förutsättningar för lycka. Hur definierar vi utveckling på ett sätt så att vårt utnyttjande av naturens systemresurser hålls på en hållbar nivå? Hur ska ett ekonomiskt system vara byggt för att undvika rovdrift på mänskliga och materiella resurser?

Att centraliserad planhushållning inte är någon patentlösning mot rovdrift, det visar de gamla öststaternas exempel. Å andra sidan diskvalificerar sig marknadsekonomin direkt när dess förespråkare hävdar att förnybar energi som exempelvis vindkraft ”är för dyr”. Ibland hör man skämtsamt att någon ”inte har besticken i rätt låda”… I det här fallet kan man säga att besticken inte ens har hittats. Vi har givna ekologiska ramar att hålla oss inom, går vi utanför dem är begrepp som ”lönsam” eller ”för dyr” helt meningslösa.

Men om vi nu kombinerar lite av det ena med det andra; ett decentraliserat energisystem med stor del självförsörjning på lokal nivå med vindkraft, solkraft och annan hållbar och förnybar teknik, en begriplig och påverkbar social närmiljö och ett samhälle som tar vara på önskemål och drivkraft i demokratiska arbetsformer som gagnar både den enskilda individen och gruppen, entreprenörskap inom givna ramar baserat på ekologiska grunder; där kanske vi har delar till en grund för ett hållbart samhälle. För att nå dit kan vi inte bara titta på de tekniska lösningarna; vi måste se, förstå och agera i allas vår gemensamma omvärld på dess egna mångdimensionella villkor.

Och där slutar jag, med svaret på den inledande frågan: Hur ser det smartaste energisystemet för våra framtida behov ut? Svaret är att det smartaste energisystemet inte finns. Precis på samma sätt som vår biosfär består av enorma mängder med små ekosystem; oupplösligt förenade tillsammans i ett enda stort ekosystem där vi människor ingår som en del, måste vårt globala energisystem bestå av mängder av dellösningar som tar hänsyn till och är hållbara delar av lokal- och regionalsamhällen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , eller på intressant.se

Följ bloggstafetten på P1:s Klotet!

Klimat och regeringspolitik

Feb 07
2009

IPCC och författarna till tabellen som visar att vi väst måste minska våra koldioxidutsläpp med mellan 25-40 procent har i en kommentar 2008 alarmerande noterat att vår alltför lånsamma klimatpolitik och den ständiga ökningen av utsläpp gör att det är näst intill omöjligt att nå de önskade målen om 450 ppm koldioxidekvivalenter till år 2020. Värdena i tabellen förutsätter att både väst och utvecklingsländerna samtidigt följer denna neddragning.

Nu visar det sig att fallet är det omvända i utvecklingsländerna. De ökar sina utsläpp vilket betyder att vi i väst måste skära ned våra utsläpp med 60 procent för att vara säkra på att klara målet. Når vi inte det kan inga forskare längre garantera att vi inte går över 3° strecket i temperaturhöjningar, en höjning som alltså kan leda till en så kallad ”tipping point” utan återvändo. Förmodligen förstår inte politikerna riktigt konsekvenserna av detta, då skulle de göra mycket mer redan nu…

Med det scenariot, skissat av de som kan frågan, forskarna, är regeringens klimatmål inte ens i närheten av vad som behövs. Att då också lägga sten på börda genom att säga ja till nya reaktorer i Sverige, ger som många opinionsbildare sagt de senaste dagarna, helt fel signaler till industri och privata hushåll. Om centern inte vågar stå emot industrins falska sång om billig el är chanserna väldigt små att de skulle våga ställa riktiga krav vad gäller energieffektiviseringar. Tvärt om kan man ha farhågor att centern också så småningom släpper på kraven om en subventionsfri nysatsning på kärnkraften.

Att industrin inte har någon som helst respekt för klimatfrågan visar sig direkt när Sverker Martin-Löf, styrelseordförande i SSAB och SCA samt vice ordförande i Svenskt Näringsliv säger: — ”Vi skulle på så sätt komma från ett stort politiskt inflytande i prissättningen med den hänsyn som tas till en rad faktorer och som stört prisbilden under lång tid”.

Hänsyn är något som Sverker Martin-Löf inte vill ta, det säger han alltså nu rakt ut.

Det är bra att han lättar på förlåten om näringslivets planer, men samtidigt skrämmande. Vad han samtidigt säger är att han vill underminera det redan från start undermåliga klimat- och miljöarbetet som sker idag från regeringshåll.

Marknadslagarnas prissättningssystem ska inte gälla för svenskt näringsliv. Genom att själva gå in i ett samägande med statliga Vattenfall kommer alltså de facto subventioner att bli av till den nya svenska satsningen på kärnkraft. Till detta måste regering och riksdag säga nej och ta vårt gemensamt ägda företag Vattenfall i örat!

Beskedet kommer också sällsynt otaktiskt med tanke på Köpenhamnsförhandlingarna. I Tyskland, där kärnkraftsmotståndet är större än i Sverige, är reaktionerna kraftigt negativa till Sverige och vi riskerar helt enkelt vårt rykte som miljövärnande nation.

Och frågan återstår att få svar på från politikerna: Varför kan inte ni se det som forskarna ser? 150-60 är 90, vilket är den storlek på förbrukning i TWh som vi kan dra runt vår tidigare produktion (före finanskrisen) och samtidigt ha nuvarande nivå på levnadsstandard. Det är också summan av vindkraft, biokraft och vattenkraft runt år 2020.

Med ytterligare utbyggd vindkraft utöver 30 TWh-målet 2020 och med vågkraften som kan vara i drift storskaligt runt 2030 har vi också marginal för en eventuell kommande efterfrågeökning. Just nu har vi enligt Vattenfall ett överskott att vänta på 27 TWh redan år 2015 i Norden. Varför nämner ingen det? Hallå!!!???

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Eller läs på http://intressant.se/intressant

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu