The real climate scam…

Mar 29
2009

I en intervju med Mikael Odenberg, generaldirektör på Svenska Kraftnät och tidigare moderaternas talesman för energifrågor säger han att …”De här skärpta miljökraven står i uppenbar konflikt med det ökade reglerbehov som uppstår vid en omfattande utbyggnad av vindkraften.” Det han menar är de vattendomar som, helt enligt riksdagens miljömål och enligt riktlinjerna i Riokonventionen, möjliggör ett litet spill av vatten förbi turbinerna i vattenkraftverken. Allt i syfte och mening att kunna få tillbaka lite av den biologiska mångfald som helt förstörts i och med den storskaliga utbyggnaden av våra älvar. Intervjun är gjord och publicerad av Svensk Energi, lobbyorganisationen som driver alla typer av kraftutbyggnader med klimathotet som ursäkt och som ägs och finansieras av våra kraftproducerande företag i Sverige.

Att man tar upp klimatet som ett svepskäl är fullständigt absurt eftersom både Vattenfall och E.on ingår som medlemmar i denna lobbyorganisation. Tar vi Vattenfall som exempel på medlemmarnas klimatintresse är följande siffror intressanta: Vattenfall lägger endast ner 8 % av sina forskningsinvesteringar på förnybar energi, merparten går till forskning runt återvändsgränden CCS, koldioxidinfångande kolkraftverk. Dessa kommer, om de överhuvudtaget blir verklighet och fungerar i praktiken, att vara tillgängliga först många år efter att vi passerat någon av alla ödesdigra ”tipping points” i klimatförsämringarna… Vattenfall tillhör den föga smickrande ”Thirty Dirty”-listan på Europas värsta koldioxidutsläppare. Få företag är värre, men just ”klasskamraten” i Svensk Energi, E.on, är faktiskt det.

Mikael Odenberg visar i intervjun upp den moderata standardsynen på natur och miljö. Uttalandet för några veckor sedan av moderaterna att ”naturvården får står tillbaka ett tag för klimatarbetet” visar på samma förbluffande okunskap i ämnet. Det lyser av en sådan total brist på kunskap att det skulle kunna vara roligt, om det inte var för att dessa människor nu styr Sverige och att detta faktum leder käpprätt åt skogen vad gäller miljöarbete. Och i miljöarbetet ligger förstås också klimatfrågorna, även om moderaterna inte begriper det…

Klimatförändringarna beror som sagts tidigare på ett långvarigt och icke hållbart överutnyttjande av naturens resurser. Det är inte på något sätt kontroversiellt att säga så, möjligen kan vissa på oändlig tillväxt troende ekonomer fortfarande förneka detta, eftersom deras teorier direkt omkullkastas om de skulle acceptera dessa ekologiska ramar. Att de är enögda och dåligt pålästa inom biologi och ekologi kan dock inte rucka på naturens fundamenta…

När man säger att klimatfrågorna skulle kunna lösas genom att förringa miljöarbetet är det inte bara kontraproduktivt, utan också ett bevis för att moderaterna antingen inte förstått dem eller förstått dem men struntar i dem. Några andra alternativ gives icke. Helt i linje med dessa okunniga uttalanden från moderaterna stöder naturligtvis Mikael Odenberg skrivningen som snart kommer från miljöprocessutredningen, där utredaren föreslår att vattendomar inte längre ska få omprövas i våra utbyggda och av vattenkraft biologiskt helt förstörda älvar. I själva verket får man nog se hela denna miljöprocessutredning som ett beställningsarbete från svensk kraftproduktion, gissningsvis planerat och effektuerat under trevliga middagar under intensivt lobbyarbete…

Det Odenberg glömmer att säga, precis som det glöms i regeringsdirektivet till utredaren är att vattenkraft inte är den enda källan till reglering av vindkraft. Frågan är hur allvarlig situationen är överhuvudtaget. Kan man lita på någon i detta fall? Grabbarna som styr och ställer i Svenska Kraftnät har många synliga och osynliga länkar med både kraftbolagen och givetvis med Svensk Energi. Eftersom vi har den regering vi har, spiller detta ”kamaraderi” även över på andra sätt. Svensk Energis förre VD, Bo Källstrand, blev som av en händelse landshövding i höstas. Inte i Stockholm eller Västergötland, utan i Västernorrlands län, en av Sveriges största producenter av el med sina 16 procent av den totala vattenkraften. Källstrand var VD på Svensk Energi när den ”vederhäftiga” skräckrapporten som visade på en förlust om hela 3,5 TWh elenergi om alla vattendomar skulle omförhandlas gavs ut.
Denna rapport har trots sina orimligheter legat som en av grunderna till Energimyndighetens rapport i höstas om vattenkraftens betydelse och man tvingas att fundera över om inte ”kamaraderiet” spritt sig ända in på myndighetsnivå.

Varför hoppar jag på detta påstående? Det är väl fakta att om 5 % spills förbi turbinerna i vattenkraftverken av de totalt cirka 66 TWh som produceras så förlorar man ungefär 3,5 TWh energi? Jodå, förvisso rent matematiskt, men saken är den att detta är teorier som har mycket dålig verklighetsförankring. Kammarkollegiet, som står för det allmännas intresse och är den myndighet som driver omprövningar av vattendomar, har minimala resurser, givna av samma regering som nu medvetet sväljer propagandan från Svensk Energi och packar om den i miljöprocessutredningen. De är tre personer på avdelningen som hanterar dessa frågor och de har en budget på någon ynka miljon. Dessa resurser räcker inte ens till att ompröva de mest behjärtansvärda fallen i små vattendrag med minikraftverk. Att låta påskina att det skulle kunna hota den storskaliga vattenkraften är löjeväckande, men inget som hejdar Svensk Energi. De ljuger inte men har gått långt över gränsen för vad som kan kallas larvig propaganda och inte vederhäftiga fakta …

Nåväl, vad är problemet med vindkraften då? Jo, den måste regleras eftersom den producerar energi efter hur det blåser. El måste konsumeras i samma takt som den produceras, annars får vi problem. Och här ser kraftbolagen nu en möjlighet att sätta ner klackarna för omprövningar! Jag kan riktigt höra hur de resonerat i korridorerna; ” vi lyfter regleringsproblematiken, ingen fattar ändå, i den frågan är vi herre på täppan vad gäller de tekniska detaljerna, ingen journalist kan reda ut begreppen och våra ord är tunga”.
Och visst har de till en viss del rätt; inte många kan frågan. Så därför vågar också regeringen gå emot svensk lagstiftning som säger att regeringen ska verkställa riksdagens beslut.

2006 tog riksdagen ett majoritetsbeslut med efterföljande uppdrag till regeringen i frågan om fiskvägar. Fiskvägar kallades förr lite slarvigt för fisktrappor och dessa är en förutsättning för att fisk ska kunna passera vattenkraftsdammarna. Att fisken ska kunna passera är ett sätt att återskapa den biologiska mångfalden, något som Sverige har lovat göra enligt Riokonventionen och som manifesteras i de 16 miljömålen som riksdagen tagit. Bland dessa finns målen ”biologisk mångfald” och ”levande vatten”. Detta är inte heller det kontroversiellt, det följer i princip grunderna för det inom EU gemensamma vattendirektivet som fått till följd att man idag restaurerar älvar och vattendrag i bland annat Holland, Österrike, Norge och Finland. De som arbetar med frågorna inom vattenmyndigheten i Sverige och som träffar kollegor inom vattenmyndigheterna i andra länder, kan vittna om den förvåning som dessa visar upp när de får reda på att Sverige ska sätta sig själv på sista plats i arbetet med att återställa vattnen. Detsamma råkar de forskare som arbetar med fiskvägar ut för när de träffar sina kollegor i bland annat Finland, där man insett vikten av att restaurera sina strömmande vattendrag.

Vår regering har på ett närmast föraktfullt sätt gått tvärs emot riksdagens uppdrag genom att i direktivet till miljöprocessutredningen säga att vattenkraftsproduktionen måste säkras och får därför inte minskas. Grunden för detta är alltså den skräckrapport som Svensk Energi gav ut 2005 och som inte har någon reell verklighetsanknytning.

Så med en rapport med falska argument och med det vanliga försäljartricket att säga sanningen, men absolut inte hela sanningen, har man nu fått en utredning som föreslår en tillbakagång; fel, vi har aldrig någonsin varit i närheten av en sådan usel vattenlagstiftning; som föreslår ett nytt och skrämmande lågvattenmärke i svensk miljölagstiftning.

Vad är det som de inte sagt då? Jo, både Bo Källstrand i egenskap av VD på Svensk Energi under perioden som den ovan nämnda rapporten skapades och Mikael Odenberg som generaldirektör på Svenska Kraftnät, glömmer batterikapaciteten i den kommande elbilsflottan och även effektreglering hos konsument.
Den första varianten går ut på att batterikapaciteten i elbilarna, när de står på laddning, kan användas för reglering genom att låta elen strömma baklänges ut på nätet när det så behövs. Faktum är att detta motsvarar ett till två kärnkraftsblock i kapacitet, något som verifierats i intervjuer med personal i ledningsgruppen på Svenska Kraftnät. Eftersom de känner till det, måste ju även Mikael Odenberg känna till det, men han säger inget om det, eftersom han har ett uppdrag, nämligen att till varje pris gynna vattenkraftsproducenterna. Inte officiellt förstås, men mellan skål och vägg. Det är enda förklaringen, om man inte vill påstå att Odenberg inte förstår vad man pratar om i ledningsgruppen i hans eget verk…

Den andra varianten på reglering av vindkraften har testats och använts under många år i Sverige under namnet ”dygnstaxa”. Det vill säga konsumenten ”uppmanades” via marknadskrafter eller enklare uttryckt priset att bättre fördela sin konsumtion av elström över dygnets timmar. Idag har de flesta svenskar fått de nya mätarna med långt bättre möjligheter att styra själv. Låt oss tänka oss att SMHI:s prognoser för vindhastigheter de närmaste dygnen kan ligga till grund för en sådan differentierad prislista. Då kan jag som konsument förbereda mig och möjligheten finns idag att själv prioritera grupper av elförbrukare i mitt hem. Förslagsvis vill jag att spisen och diskmaskinen ska prioriteras mellan 17.00 och 19.00 på vardagarna, men tvättmaskin och tumlare under natten. På så sätt smetar man ut konsumtionen, både över dygnet och över veckan; kopplat till pris på elen som i sin tur är kopplat till hur prognoserna för blåst ser ut de närmaste dygnen. Denna typ av effektreglering, som går att applicera hos enskild konsumnet, lokalt i en by eller ett kvarter och regionalt, finns med i Svenska Kraftnäts olika möjligheter för reglering av vindkraft, men som sagt; Bo Källstrand och Mikael Odenberg håller tyst om detta…

Men skulle inte 3,5 TWh förlust vara en katastrof för svenskt klimatarbete? Nej, inte ens om det var möjligt med omprövningar av den storleksordningen skulle det vara något hot mot vare sig klimatarbete eller energiförsörjning. Vi går mot rekordöverskott i svensk och nordisk elproduktion de närmaste decennierna, så energiläget är bättre än någonsin. Och prognoserna för en ökande nederbörd i kölvattnet på klimatförändringarna har inte heller de lyfts in i debatten. Redan nu har nederbörden ökat med 15-20 % i vissa delar av Sverige och den fortsätter att öka. Till detta kommer de effektiviseringar som vattenkraftsbolagen gör i sina kraftverk. Man byter ut turbiner och generatorer; bygger om inloppskanaler och mycket annat. Sammantaget innebär den ökade nederbörden och effektiviseringarna mer än dubbelt upp mot vad som skulle kunna omförhandlas om Svensk Energis skräckrapport blev verklighet, sett i ett perspektiv över några decennier. Med andra ord, hotet som inte är något hot eftersom resurserna till omförhandlingar av alla vattendomar inte finns, skulle inte bli något hot ens om dessa resurser skulle finnas och omprövningarna skedde på riktigt…

Och ska sanningen fram så vore en sådan omförhandling bra ur alla aspekter.
Dels är detta med fiskvägar ett uppdrag från riksdagen, ett majoritetsbeslut. Som regeringen egentligen har att lyda. Gissningsvis finns det en hake i mitt resonemang här, jag kan inte säga att jag är lika påläst i lagarna runt regeringsarbetet som i det svenska energisystemet, men den moraliska implikationen kan ingen undgå. Den folkvalda riksdagen har gett ett uppdrag och det struntar man inte bara i, utan ger utredningsdirektiv helt stick i stäv med majoritetsbeslutet i riksdagen. Ett fall för KU kanske?…

Men det skulle också innebära att vi slipper de krystade tolkningar av vattendirektivet som nu den svenska vattenkraftslobbyn vill få igenom, där de utbyggda älvarna ska betraktas som industriella krondiken där kraftbolagen ska kunna fortsätta med sin miljöfientliga verksamhet helt efter eget huvud.
Vi skulle då också kunna säga att vi följer riksdagens 16 miljömål. Vi skulle fortfarande ha ett överskott av el under överskådlig tid framöver, det vill säga svensk basindustri skulle få det som de behöver. Vi skulle uppnå våra internationella klimatmål utan problem. Med en kommande rapport från Nutek om förvaltningen av Östersjölaxen i ryggen skulle vi också ha möjligheter för en besöksnäring kopplad till vandrande fisk med en potential på kanske mer än 10 000 sysselsatta om vi fick dessa vattendomar omförhandlade. En potential som Bo Källstrand på frågan om svensk basindustri kan erbjuda samma möjligheter i norrlands glesbygd blev svaret skyldig…

Men detta vill inte den svenska kraftindustrin. Med klimatet som svepskäl för fortsatt utplundring av naturresurser vill de inte ens ge bort 5 % av sina framtida vinster.
Och det är med hjälp av människor som Bo Källstrand och Mikael Odenberg och organisationer som Svensk Energi och med vår nuvarande regerings goda minne som allt detta sker…

De borde skämmas.

ps
Enligt en artikel i Affärsvärlden hade svensk basindustri år 2008 de billigaste elpriserna i Västeuropa, 0,08 Euro inklusive nätavgifter och skatter per kilowattimme mot det dyraste landet som låg på 0,22 Euro. Snittet för hela EU låg på 0,14 Euro.
Märkligt att inte Svensk Energi eller Svenskt Näringsliv nämner detta i sina kampanjer för fortsatt vatten- och kärnkraftsutbyggnad. Det brukar ju låta tvärtom när de hjärteskärande tigger om mer kraft…
ds

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , eller varför inte på intressant.se

Var finns analysen?

Mar 27
2009

Jag har inte bloggat på ett tag nu. Det beror inte på att jag är mållös inför regeringens energiproposition, som fått både ris och ros. Även kommentatorerna har fått utstå ris och ros, bland annat kritiserade Maria Wetterstrand, miljöpartiets språkrör, Naturskyddsföreningens pressmeddelande; hon tyckte att kritiken saknades (vilket den inte gjorde).

Det väsentliga som jag anser att alla missar är själva grundbulten i problemen. Vi har en klimatkris, som de senaste dagarna fått ökad aktualitet med nya forskningsrön som pekar på snabbare förlopp och mycket mer långtgående konsekvenser än tidigare rapporter. Vi har en alarmerande situation och vi har inte många år på oss att göra något åt det.
Samtidigt har klimatet tappat lite fokus beroende på den finansiella härdsmälta som ännu inte tappat fart i världsekonomin. En del ljusglimtar kan skönjas, framförallt beroende på att man från statliga håll överallt i världen nu pytsar in tusentals miljarder till stöd åt industrier och banker. En konstgjord andning som man hoppas ska få effekten att hjulen sätter fart igen.
För vad händer om tillväxten inte startar upp igen? Överallt pratas det om katastrofscenarier, massarbetslöshet och ökade problem på i stort sett alla områden.

Det är tråkigt att den ena krisen på något vis utesluter den andra i det offentliga rummet, eftersom de på flera sätt intimt hänger samman. Klimatförändringarna är ju toppen av ett isberg; ett isberg av miljöskador och miljöpåverkan skapat av mänsklig aktivitet. Våra växthusgasutsläpp är hårt sammanbundna med globala ekonomier och tillväxt. På Bali-konferensen sattes målet 0,5 av dagens utsläpp av växthusgaser år 2050. Samtidigt är det så att om man drar tillväxtkurvorna (från innan finanshaveriet hösten 2008) för världens utvecklade länder och för de starkt kommande länderna, så kommer våra energibehov att öka till 3 gånger dagens användning. Vi ska alltså halvera våra utsläpp samtidigt som produktionen av energi ska öka med en faktor tre. I siffrorna om energianvändning ovan är tekniska framsteg i form av energieffektiviseringar medräknade…

Stern-rapporten från 2005 visar att om vi tar itu med problemen nu istället för att vänta kommer åtgärderna att ligga på ungefär 2 % av BNP, mot 20 % om vi väntar längre.

Allt pekar sammantaget på att vi måste göra något radikalt och det nu på en gång.

Men hur man än gör går ekvationen inte ihop. De som tror på kärnkraft eller andra tekniska lösningar (det är den neoklassiska nationalekonomins huvudlösning, att när marknaden kräver nya lösningar, så kommer de) missar de en viktig del i resonemanget, vi lever på en ändlig planet med ändliga resurser. Om en ökad tillväxt för alltid ska vara kopplad till ett ständigt ökat behov av råvaror och insatsresurser, går ekvationen inte att lösa. Sedan kan man diskutera tidpunkten för när det bryter ihop, hur länge råvarorna verkligen kommer att räcka. Med olja är det redan så att vi idag förbrukar fler fat än vad det upptäcks nya utvinningsbara resurser. Uranet kommer med dagens drygt 400 reaktorer över världen att räcka i kanske bästa fall 70 år. Vi kan återvinna metaller och andra råvaror, men i varje återvinningssteg ökar energiåtgången och därmed kostnaden.

Alltså kan man konstatera att dagens ekonomiska teorier om ständigt ökad tillväxt, som är kopplad till ständigt ökad konsumtion, helt enkelt inte fungerar i det långa loppet. Så varför tar vi inte tag i den frågan nu? Just nu har vi den största utmaningen som världen någonsin stått inför, klimathotet. Ändå görs det väldigt lite på själva klimatarbetet, jämför vi dagens klimatinsatser med de som görs på de finansiella och industriella marknaderna inser man att politikerna fortfarande inte insett den ödesdigra potentialen av klimatförändringarna.

Och framförallt, varför tar ingen på allvar upp den stora frågan, den som kopplar ihop finans- och klimatkrisen. Den om den ständigt ökade tillväxten. Tar vi inte tag i den på ett seriöst sätt spelar det ingen roll vilka mål vi har i klimatarbetet, haveriet är i så fall inbyggt i systemet.
Ju fortare alla inser att vi måste hålla oss inom de ekologiska ramarna för att överhuvudtaget ha en chans att fortsätta existera, desto större chans att vi överlever som art tillsammans med övrigt liv på denna planet. Dessa ramar är absoluta och kan inte tänjas mer än till en viss gräns. Går vi över den gränsen kollapsar systemet och då spelar inga ekonomiska teorier någon roll längre, oavsett om de är populära och moderna just nu. Teorier är teorier och ramar är ramar. Klimatförändringarna är i själva verket en påminnelse om existensen av dessa ramar, men inte på något vis den enda…

Vi i Nord måste nöja oss med en mycket liten tillväxtökning, kanske till och med en minskning. Då kan vi släppa upp den stora majoriteten av de andra människorna på planeten till en nivå som klart ligger över deras nuvarande nivå, men aldrig helt till vår nuvarande materiella nivå i form av bilar och annan resursslösande konsumtion. Bilen är ett bra exempel på hur ohållbart vi lever idag. Även om elbilar inom kort kommer att vara en verklighet i de utvecklade länderna kan vi aldrig någonsin låta samtliga människor på vår planet köra bil på det sätt som vi idag gör. Bara att anlägga alla vägar för dessa miljarder bilar är en omöjlighet om vi i beräkningen tar med resursbehovet i fråga om markanvändning och beläggning på dessa vägar. Så elbilar är inte någon lösning globalt sett, om vi vill ha en någorlunda rättvis fördelning av jordens resurser, däremot ett bra exempel på det ohållbara i vår livsstil.

Samma sak i Sverige just nu. Nu går mängder av människor arbetslösa beroende på finanskrisen. Samtidigt arbetar de som fortfarande har arbete ofta mer än 40 timmar per vecka. För att klara av både finans- och klimatkriser måste vi göra en omfördelning av resursanvändning, globalt och nationellt. Lägre materiell konsumtion i våra utvecklade länder, bättre fördelning av denna konsumtion genom kortare arbetstider för alla, teknikutveckling som ger oss hållbara energisystem och en hållbar materiell utveckling i de länder som är i utvecklingsfas. Den tillväxt som vi hade innan finanskrisen när det gäller materiell konsumtion, både i råvaruled och färdiga produkter, ska helst inte få återkomma. I ett sådant läge får vi kanske snurr på hjulen igen, men klimatmålen kommer aldrig att förverkligas, trots att de nuvarande är låga och inte tillräckliga enligt de klimatforskare som kan frågan.
Då får vi en sista tid med fest och glam, men går obönhörligt mot en katastrof, egalt om den kommer om tio, femtio eller tvåhundra år…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kanske hittar du något på intressant.se också…

Framtidens smarta energisystem

Mar 11
2009

Bollen är kastad, frågan är ställd
Hur ser det smartaste energisystemet för våra framtida behov ut? Ja, för att utröna det kanske vi först måste se över våra resurser och vad vi önskar oss, som mänsklighet betraktat. Och sedan titta på om dessa gissningsvis olika önskemål, beroende på var den som önskar sig befinner sig, kan förenas på ett rättvist och hållbart sätt. För det anser jag och många med mig, är en viktig utgångspunkt. Det hållbara samhället.

Däremot är det lite olika syn på hur denna av politisk korrekthet snart söndertjatade devis ska omsättas i verklighet och inom vilka ramar det kan ske. Personligen tycker jag att det som ekologiska ekonomer resonerar om är en bra utgångspunkt, främst för att det känns rätt i magen på en gammal företagare och säljare som jag. Dessutom kan de visa i mitt tycke övertygande och trovärdiga argument i sina teorier.

De tillbakavisar tillväxtekonomernas endimensionella människosyn där den enskildes nyttomaximering är den grundläggande och viktigaste mänskliga egenskapen och de ekologiska ekonomerna ser resursbasen som begränsad. Och det är den ju, det måste man erkänna. Vi har vissa givna kvantiteter av råvaror och det som brukar kallas för ekosystemens resiliens, det vill säga dessas förmåga att återhämta sig från de belastningar vi människor påför ekosystemen, är också begränsad.

Därför måste ett smart energisystem på global nivå ta hänsyn till allas önskemål och även begränsningarna, de ekologiska ramarna.

De människor som fortfarande lever i fattigdom har säkert som önskemål att få det lika bra som vi. Då uppstår direkt ett problem; vi lever ju över våra tillgångar i den rika delen av världen…
Vårt ekologiska fotavtryck är helt enkelt alldeles för stort om vi ska dela rättvist på jordens resurser och i den potten ligger också vår energianvändning. Jordens samlade befolkning kan inte leva på motsvarande vår nivå med materiell konsumtion, det går bara inte… Däremot visar de forskare som inte gett upp inför utmaningarna att vi gissningsvis skulle kunna klara av en nivå motsvarande ungefär vad vi upplevde i Sverige under 1950-talet. Bra kosthåll, ingen fattigdom, utvecklade system för skolor och sjukvård och andra för oss givna självklarheter.

Energimässigt finns det tekniska lösningar och fler kommer, ta solenergin som exempel, där forskarna hela tiden utvecklar solceller som ger mer energi per investerad peng. Vågkraft är en källa som också säkert kommer att få betydelse framöver. Vindkraft har enorma potentialer och är en hållbar energikälla med låga koldioxidutsläpp när man tittar på livscykeln. Men alla dessa idéer om förnybara energikällor måste för att vara ett alternativ på riktigt också få en realistisk fond. Den fonden är just att våra olika resurser är ändliga…

Sedan kan man titta på utmaningen inför framtiden ur system- eller struktursynpunkt. Våra elenergisystem är uppbyggda runt strukturer som består av få företag på marknaden med relativt få centra för produktion. I ett hållbart globalt samhälle skapas elenergin på miljontals platser och det är givetvis ett problem att hantera om det storskaliga systemet inte är byggt för att ta emot dessa enorma mängder av skvättvis levererad energi. Men att det skulle vara ett olösligt problem tror jag inte…

Och hur ska detta flummiga framtidssamhälle med människor som övergett konsumtionsknarkandet kunna skapas? Vem vill gå tillbaka i utveckling?
Frågan kanske ska omformuleras, eftersom några alternativ till det egentligen inte finns. Ska vi fortsätta med ”business as usual” måste vi godta att en stor del av jordens befolkning aldrig får en chans att ens komma till 50-talsnivå och att vi dessutom, som mänsklighet, har en begränsad tid kvar för vår överlevnad.

Vi ställer frågan så här i stället: Hur skapar vi förutsättningar för att folk ska kunna bli lyckliga utan att konsumera mer och mer? Kan en känsla av att vara förstådd och ingå i ett begripligt demokratiskt och socialt sammanhang ge lycka? På vilka andra sätt än materiellt tillförskansande kan lycka mätas? Bra relationer med vänner och nära och kära brukar folk räkna som förutsättningar för lycka. Hur definierar vi utveckling på ett sätt så att vårt utnyttjande av naturens systemresurser hålls på en hållbar nivå? Hur ska ett ekonomiskt system vara byggt för att undvika rovdrift på mänskliga och materiella resurser?

Att centraliserad planhushållning inte är någon patentlösning mot rovdrift, det visar de gamla öststaternas exempel. Å andra sidan diskvalificerar sig marknadsekonomin direkt när dess förespråkare hävdar att förnybar energi som exempelvis vindkraft ”är för dyr”. Ibland hör man skämtsamt att någon ”inte har besticken i rätt låda”… I det här fallet kan man säga att besticken inte ens har hittats. Vi har givna ekologiska ramar att hålla oss inom, går vi utanför dem är begrepp som ”lönsam” eller ”för dyr” helt meningslösa.

Men om vi nu kombinerar lite av det ena med det andra; ett decentraliserat energisystem med stor del självförsörjning på lokal nivå med vindkraft, solkraft och annan hållbar och förnybar teknik, en begriplig och påverkbar social närmiljö och ett samhälle som tar vara på önskemål och drivkraft i demokratiska arbetsformer som gagnar både den enskilda individen och gruppen, entreprenörskap inom givna ramar baserat på ekologiska grunder; där kanske vi har delar till en grund för ett hållbart samhälle. För att nå dit kan vi inte bara titta på de tekniska lösningarna; vi måste se, förstå och agera i allas vår gemensamma omvärld på dess egna mångdimensionella villkor.

Och där slutar jag, med svaret på den inledande frågan: Hur ser det smartaste energisystemet för våra framtida behov ut? Svaret är att det smartaste energisystemet inte finns. Precis på samma sätt som vår biosfär består av enorma mängder med små ekosystem; oupplösligt förenade tillsammans i ett enda stort ekosystem där vi människor ingår som en del, måste vårt globala energisystem bestå av mängder av dellösningar som tar hänsyn till och är hållbara delar av lokal- och regionalsamhällen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , eller på intressant.se

Följ bloggstafetten på P1:s Klotet!

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu