Klimat och Energi

IVA, Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin, har gett ut en rapport om de fem vägval vi har att ta för att få mest klimatnytta på energiområdet.

Först en liten påminnelse om att detta inte är objektiv forskning, då IVA ”främjar tekniska och ekonomiska vetenskaper samt näringslivets utveckling”. Det vill säga teknik och ekonomi är de ledande vetenskaperna man sysslar med, inte ekologi eller klimatforskning. Termen ”ekonomi” måste förstås inom ramen för nuvarande marknadsparadigm, vilket innebär att kopplingen tillväxt och ekologiska konsekvenser inte ses som ett problem, utan tvärtom; tillväxt anses vara ett fundament för att uppnå ekologisk hållbarhet. Tyvärr för de som förespråkar denna teori, finns det inga exempel på att detta sker i verkligheten utanför de väldigt förenklade ekonomiska modellerna. Den ”decoupling”-effekt som företrädarna för nyliberal ekonomi använder som huvudargument (ökad tillväxt ska till slut koppla loss de ekologiska effekterna, jämför tesen om ”tjänstemannasamhället”) kan inte påvisas med säkerhet i något enda fall i modern tid. Snarare tvärtom…

Dessutom består styrgruppen för rapporten av näringslivsföreträdare och två av dessa från kraftbolagsindustrin, vilket givetvis gör att rapporten ska ses som en partsinlaga och inte på något vis som en objektiv vetenskapsrapport.

Därmed inte sagt att den bara innehåller felaktigheter, men man bör veta detta för att kunna värdera den på rätt sätt.

Inledningsvis konstaterar man att Sverige behöver säker energiförsörjning med konkurrenskraftiga villkor för näringslivet – samtidigt som utsläppen av växthusgaser ska minska. En rimlig begäran om man är företrädare för näringslivet, men fungerar detta i verkligheten?

Vi går igenom deras fem punkter:
1. Prioritera energieffektivisering.
Sverige kan spara 15 TWh genom energieffektiviseringar med nuvarande styrmedel sägs det och med det verkar man vara nöjd. Det är en tråkig slutsats att stanna vid, eftersom detta skulle innebära endast en knapp 4 procentig effektivisering om man menar det totala energibehovet, och en 10 procentig om man menar elsektorn. Den verkliga potentialen, beskriven i doktorsavhandling av Louise Trygg, Linköping, pekar snarare på mellan 30-50 procentiga potentialer med nuvarande teknik. Frågan är varför man inte nämner detta?

2. Satsa på de åtgärder som ger mest klimatnytta
Här pratas om att vindkraft blir för dyr för konsumenterna. Och man pratar också om kostnadseffektivitet. Men hur ska det sparas elenergi om den hela tiden ska vara så billig som möjligt? Det finns ingen vetenskaplig rapport vad jag vet som kan koppla minskad användning av något som är billigt och behövs. Tvärtom innebär billiga energipriser ett fortsatt slöseri med energi. Att energieffektivisera med antagandet att låga priser alltid ska vara prioriterat är att binda ris till egen rygg. Att låga priser hänger intimt ihop med ökad konsumtion visar till exempel kärnkraftsutbyggnaden i Sverige, elkonsumtionen rusade i höjden inte för att det behövdes utan för att det fanns billig energi tillgängligt.

3. Satsa på eldrivna bilar
Bra, det behövs, eftersom vår import av olja från Danmark och Norge måste ersättas snarast, då dessa länder inte längre kan exportera någon olja inom kort tid, allt enligt forskarna av ämnet. Oil peak är här, vi behöver inse det nu och snabbt börja ställa om. Men hur fick man fram siffran 20 procent minskat koldioxidutsläpp? Väldigt pessimistiskt och knappast förankrat i vad som verkligen behövs och vad som måste göras, men hänvisning till föregående rader om oljeproduktionens minskning.

4. Fortsätt att utnyttja kärnkraften
Inget oväntat av näringslivsföreträdare som ensidigt ser på ekonomi i ett kort perspektiv och utan tanke på vare sig framtida kostnader eller miljömässiga konsekvenser. Nog om detta.

5. Förbered för ett varmare klimat
Också bra att man observerat klimatfrågan, men tråkigt att man inte tar den på det allvar som behövs i föregående punkter.

Sammanfattning:
Hade IVA tagit klimathotet och oljeslutet på allvar, borde man kommit fram till andra slutsatser. Men det förutsätter en del andra tankeförutsättningar som inte finns idag, så vad kan man vänta sig?

Oljetoppen innebär förutom att oljan tar slut i en framtid något mycket allvarligare i vår nära framtid. Priserna på oljan kommer att stiga dramatiskt det närmaste decenniet och IEAs chefsekonom (Internationell Energy Agency, OECDs grupp som har till uppgift att övervaka reserver och konsumtion av olja globalt) gav så sent som för några veckor ut en rapport där han pekar på att det är allvarligt att världens regeringar och statschefer är så omedvetna om den ”oil peak” som nu förväntas inträffa mer än ett decennium tidigare än tidigare prognoser. Den hotar att helt slå sönder den ekonomiska uppgång som förväntas efter nuvarande finanskris, dvs i nästa konjunkturuppgång. Inte om x antal cykler, utan nu! Säger alltså chefsekonomen, inte jag…

Vad innebär det för vårt moderna samhälle som helt och hållet vilar på oljan för transporter men också för massor av produkter? Tänk då också på att oljans energitäthet gör att förhållandet mellan vad det kostar (energimässigt) att ta upp den ur jorden och vad man får ut av den är 1 på 100. De absolut bästa alternativa energislagen har ett förhållande på 1 till 10. Det innebär att kostnader för all form av industri där transporter och extrahering av råvaror (som idag sker med oljeberoende maskiner) kommer att rusa i höjden på ett sätt som definitivt kommer att få världsmarknaden att stagnera.

Var finns den analysen? Ingenstans…

Klimathotet är nu på en sådan nivå forskningsmässigt att de mål som man refererar till är fullständigt orimligt låga för att ens ha en chans att stabilisera klimatet på nivåer om är säkra. CCS som beskrivs (Carbon Capture and Storage) är till exempel en teknik som när den väl kommer att fungera är minst två, kanske tre decennier för sent. Vi måste fasa BORT kolkraften, inget annat duger. Nu!

Energieffektiviseringar måste genomföras i en skala som minst ligger på vad forskarna säger är möjligt; målet framöver ännu mer. Det vill säga 30-50 procent nu, inte 3-10 procent som IVA föreslår som en rimlig nivå.

Att bygga ut vattenkraften i ett land som har de mest exploaterade vattendragen i världen och därmed tillhörande ekologiska katastrofer i samma vatten, är ingen lösning, utan visar bara hur lättvindigt man tar hela problemkomplexet.

Minns också att alla försök att lösa våra gemensamma problem på jorden är naturmässigt lagbundna att misslyckas om inte ekonomerna kan bevisa att en tillväxt helt kan frikopplas från någon som helst ökning av energi och/eller råvaruuttag. Med nuvarande konsumtion av energi och råvaror uppskalad till globalt jämlik konsumtion, dvs Kina, Indien och alla de andra ska ha samma mönster som oss, behövs inte tre globar, utan snarare kanske fem eller tio…

Tron på tekniken som lösning är en dröm baserad på de senaste hundra årens utveckling i Nord. Det man missar i den trenden är två fundamentala saker:

1. Vår utveckling har skett på bekostnad av andras resurser, energi- och råvarumässigt, inte som en konsekvens utan som en förutsättning för vårt välstånd. Utan denna tingens ordning de senaste århundradena hade vi inte varit där vi är idag, vårt ”moderna” samhälle.

2. Utan oljan hade vi inte sett ens tiondelar av vårt ekonomiska välstånd idag. Det finns inget som ersätter oljan i form av energitäthet och ekonomi, utan oljan hade vi inte varit på ens hundradelar av den teknologiska utvecklingskurva vi idag är. Och oljan är på upphällning…
Vi kommer inte att kunna ersätta den i en kontext av vårt nuvarande system. Alltså är förhoppningarna om teknikfixar helt grundlösa och fullständigt orimliga.

Jaha, så vad gör vi då?

Ja, först har marknadsekonomer sin hemläxa, att visa att ekonomisk tillväxt helt kan frikopplas (säger helt!) från ökad energianvändning och råvaruanvändning. Inte i jämförande tal, vilket man framför idag, utan i absoluta tal. Världen är ändlig, därför måste ansatserna för en hållbar utveckling beakta detta. Då duger inte en minskad energianvändning som äts upp av ökad tillväxt.

Resten kan vi ta sedan, men vi lär få vänta på resultaten från nyliberala ekonomer… De kan nämligen inte visa denna frikoppling mellan ökad tillväxt och minskad energiåtgång, inte någonstans…

Men ni har säkert hört talas om Transition Towns? Bra början att nysta i när man inser läget…

Mer om debatten kan du hitta på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, energieffektiviseringar, olja, oil peak, klimat, koldioxid

I ett följebrev till en broschyr från Svensk Vattenkraftförening meddelar ordförande Lars Rosén att den småskaliga vattenkraften:
Ger ett betydande bidrag till att uppnå Sveriges klimatmål
Bidrar till en levande landsbygd
Är nödvändig för att skapa balans/reglerkraft för ny vindkraft
Är en av de mest miljövänliga energikällorna för elproduktion
Att 4 000 människor är beroende av den småskaliga vattenkraften, framförallt i glesbygd
Att en utbyggnad på 2,7 TWh skulle ge ett betydande bidrag till energiomställningen
Att varje producerad kWh från vattenkraft ersätter en koleldad kWh och därmed motsvarar en årlig utsläppsminskning på ca 5 miljoner ton koldioxid

Vi tar det i tur och ordning:
Nej, småskalig vattenkraft kommer aldrig att ge ett betydande bidrag för klimatmålen. Totalt gör vi av med ca 404 TWh (Energimyndigheten, http://www.scb.se/statistik/EN/EN0202/2006I01/EN0202_2006I01_SM_EN20SM0804.pdf)
Vi nettoimporterade 1,3 TWh el 2007, 2008 nettoexporterade vi ungefär lika mycket.
Naturskyddsföreningen likväl som IPCC ser energieffektiviseringar som en av de mest viktiga delarna för att uppnå en hållbar planet. I ett läge där dessutom både enskilda stora aktörer, Vattenfall AB, likväl som Energimyndigheten förutser enormt stora överskott i den inhemska elproduktionen (25 TWh i Norden år 2015, 30 TWh i Sverige år 2030), finns det ingen anledning att öka produktionen från en energikälla som allt som oftast ödelägger biologin i de vattendrag där den förläggs. 2,7 TWh till ett system som redan generar överskott, på en total energiomslutning på drygt 400 TWh kan aldrig, säger aldrig kallas ”betydande”.

Småskalig vattenkraft bidrar inte till levande landsbygder, om man inte drar gränsen väldigt snävt vid ägarna till kraftverken. Den utarmar biologisk mångfald där den placeras, biologisk mångfald som i sig åtminstone på papperet är skyddad enligt Riokonvention och Miljöbalk, men som ofta kommer i andra hand i våra så kallade miljödomstolar. Denna biologiska mångfald kan dessutom ge basen för hållbara näringar som exempelvis fisketurism. Undersökningar visar på enorma potentialer i dessa näringar som inte tär på resursen, till skillnad från vattenkraften.
Den är dessutom inte nödvändig för att skapa balans/reglerkraft för vindkraften, se tidigare inlägg här och debattartikel här.
Alternativa sätt att reglera vindkraften finns och dessa måste användas om inte vindkraften ska råka ut för samma stämpel av miljöovänlighet som vattenkraften.

Vattenkraft, stor- eller småskalig är inte miljövänlig i annat än att den är hyfsat koldioxidfri. Att förenkla miljödebatten till att endast omfamna klimatfrågan som varandes en teknisk blunder och inte ett långvarigt misshushållande av resurser visar inte prov på några större förmågor till riktiga slutsatser. Lars och Vattenkraftföreningen har rätt om man jämför med kärnkraft och kolkraft, men allt är ju förstås relativt som Einstein sa…

4 000 människors beroende av vattenkraften är intressant, knappast heltid för man förmoda?

Återigen, 2,7 TWh ger inte ett betydande bidrag till energiomställningen. Vi har ett överskott, det ökar och ”bidraget” måste nog enbart ses som en pekuniär historia med ägarna av kraftverken som vinnare. En förutsättning för detta är de elcertifikat som småskalig vattenkraft upp till 1,5 MW får idag. Utan den, och det är något man måste arbeta för ska tas bort, skulle det inte vara ekonomiskt relevant med ny småskalig vattenkraft. I en debattartikel visar två nationalekonomer och en naturresursekonom på att utsläppsrättssystemet är dysfunktionellt i avseende på klimatfrågan. Eftersom någon annan får rätten att släppa ut samma mängd koldioxid som vi avsäger oss i och med export av förnyelsebar energi till Europa är det ett nollsummespel med noll inverkan på minskade växthusgaser. För att det ska fungera måste utsläppsrätterna minska till färre än vad marknaden behöver för att därigenom tvinga fram energieffektiviseringar…

Sammanfattat kan man säga att Svensk Vattenkraftförening med sin icke miljövänliga energi slår ett slag för medlemmarnas ekonomiska intressen och inget annat. Inget fel i det, alla måste förtjäna sitt uppehälle, men man bör göra det utan att förstöra miljön.
Anser jag i alla fall.

Mer om vattenkraft kan du säker hitta på intressant.se

I en artikel i DN skriver några forskare att höghastighetståg inte är lönsamma. De har gjort en analys av Götalandsbanan och tagit med olika kostnader för vad koldioxidminskning kan tänkas kosta.
Säkert inget fel i deras analys, den är säkert gjord så som de ska göras. Men…
ett fel finns och det är att man diskuterar som om det fanns alternativ. Som om fortfarande den ekonomiska lönsamheten skulle vara överordnad förutsättningen för att den kan existera, nämligen en beboelig planet.

Detta är ett resonemang som går igen i alla politiska klimatdiskussioner, man snuttifierar och tittar på ”sin” enskilda sektor, använder standardmetoder för ekonomisk analys och struntar i att OM vi fortsätter som idag, så går det åt pipsvängen!

Dessutom, som parentes, de skriver också att om man skulle göra dessa banor lönsamma skulle koldioxidkostnaden motsvara ett bensinpris på 30:/litern.
Det är fortfarande 15:-/liter under det pris som Lester R. Brown i boken Plan B 3.0 stipulerar som ett realistiskt pris om fossilbränslefordon ska betala vad det egentligen kostar miljön…

Bygg mer järnväg, se till att bilism blir så dyrt i städer att det blir orealistiskt som alternativ, se till att kompensera landsbygden tills vi får bilar som drivs av el.

Då kommer också järnvägar att bli ”lönsamma” med vanliga ekonomiska metoder för analys…

Mer om detta kan du hitta på intressant.se

Här en liten konversation med en representant för Svenska Statoil AB. Ett bra exempel på hur stora organisationers moral med 100 % alltid blir den enskilde anställdes moral. Och eftersom Statoil har som uppdrag att generera vinst inom sin nisch och INGET ANNAT, blir det så här tokigt…

Vem sa att marknaden fixar miljöproblemen? Lustigkurre där…

Det hela handlar om Statoils planer på utvinning av mer olja ur oljesand, här på Greenpeaces hemsida kan du läsa mer om detta gigantiska miljöskämt! Om det inte vore för att de menar allvar, Statoil…

Hej

Tack för ditt mail

Jag har fått i uppdrag att svara dig.

I Sverige är Statoil främst ett drivmedelsbolag. Oljesandsprojektet i Kanada drivs av StatoilHydrokoncernen, de är också mest lämpade att svara på frågor om projektet. Mer information finns på koncernens hemsida www.statoilhydro.com

StatoilHydro koncernen jobbar idag med de två största utmaningarna som världen står inför, å ena sidan det ökade globala behovet av energi och å andra sidan klimatfrågan. Båda utmaningarna är mycket krävande var för sig, men det är trots allt lättare att svara på en av dem om man utesluter den andra. Men för världen finns idag inget acceptabelt alternativ för att lösa båda utmaningarna.

StatoilHydros strategi är att vara ett brett energibolag, ett bolag som både utvinner olja och gas på ett alltmer miljöanpassat sätt och som satsar på nya och förnybara energikällor.

Även om StatoilHydro och andra med oss har en vilja att satsa på förnybar energi kommer världen under överskådlig framtid att vara beroende av energi från olja och gas. Men många av de resurser som är lättast tillgängliga och enklast att utvinna har redan förbrukats eller är i produktion.

Statoilhydrokoncernen har inte vid någon tidpunkt nedjusterat sina ambitioner när det gäller CO2-hanteringen i Kanada, på samma sätt som koncernen inte har förpliktat sig att välja CO2 deponering och lagring (CCS=Carbon Capture Storage) som den enda möjliga lösningen. Koncernen deltar i flera projekt för att få fram en fullskalig lösning för CO2 deponering och lagring i Alberta i Kanada. Det är ett långsiktigt arbete och inte något som sker över natten.

StatoilHydros internationella satsning handlar om vindkraft offshore, om oljesand i Kanada, om enorma resurser av gas på Shtokman och i Aserbajdsjan och i Mexicogolfen, om utvinning av okonventionell gas och om mycket, mycket mer. Vi menar att en bred ansats och höga miljöambitioner är rätt strategi.

Den pågående debatten om oljesand handlar inte om den skall utnyttjas eller ej. Frågeställningen är om klimatutmaningarna blir större för att StatoilHydro deltar eller om det tvärt emot är så att vi kan bidra till att utvinningen kan ske på allt bättre sätt.

StatoilHydro menar att det är fel att dra sig ur oljesand. Det löser varken klimatfrågan eller det ökade globala behovet av energi.

Med vänlig hälsning
Katarina Arenhage
Ledningsassistent
Svenska Statoil AB

Tack för svar Katarina
Och det är här, i slutet av ditt svar som det blir fel.

Två saker:
1. Ni använder samma retorik som Vattenfall AB med sin kolkraft och försvarar er med att ”om inte vi gör det, gör någon annan det”. Med den moralen eller inställningen kan man rättfärdiga bankrån också. ”Rånar inte jag banken så kan man ge sig fasen på att någon annan gör det…”. Problemet är att någon överhuvudtaget gör det och där kan stora företag som Statoil, eller Vattenfall gå före med goda exempel i stället. Arbetet med klimatförändringarna är inget som kan vänta, ens några få år.

2. Ni förutsätter ett ökat energibehov, vilket är korrekt om man tar en linjal och drar kurvan vidare från de senaste hundra årens utveckling. Dock är det just det som är ett av huvudproblemen i klimatfrågan. Vi bor på en ändlig planet med ändliga resurser och en biosfär vars existens och välbefinnande är helt överordnat energibehov och ekonomiska vinster. Vare sig Statoil, Vattenfall eller Sven Svenssons Mekaniska Verkstad kan driva sina företag vidare om biosfären kollapsar. Och det är vad klimatforskarna nu varnar för; ett scenario som mycket väl kan hända inom några få generationer om vi inte tar krafttag nu! Och att i det läget överhuvudtaget fundera på oljesandsutvinning är så kortsiktigt och oansvarigt att det knappt finns ord…
Pinsamt är väl ett, men det är för svagt…

3. Ditt antagande om att fossilbränslen kommer att vara ett av de tillbuds stående alternativen ”inom överskådlig framtid” baseras också den på ”business as usual”. Det som är fullständigt nödvändigt och som alltså måste ske, är att fossilbränslen börjar betala sin verkliga kostnad, klimatförändringarna inräknade. I ett sådant, som jag ser det, önskescenario, skulle bensin kosta någonstans runt 45:-/liter idag i Sverige. Vi får gissa att bilism och annat då kommer att minska och att alternativa energislag likväl som alternativa levnadsmönster snabbt kommer att utvecklas.
Med en framtid skissad enligt ovan blir det givetvis tuffa omställningar framförallt för oss i den ”utvecklade” delen av världen, men det är inget alls i jämförelse med det som kan hända om Statoil och andra företag som inte tar ansvar får fortsätta som vanligt…

4. Föreslår att du läser ”6 grader” av Mark Lynas, eller kanske Andreas Malmgrens klimatbok, ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent”. Återkom gärna sedan med en fortsatt analys av Staoils ställningstagande…

Hälsningar
Christer

Läs även andra bloggares åsikter om greenpeace, klimat, miljö, oljesand, statoil, vattenfall

Eller läs på intressant.se

Detta är en direkt översättning från Real Climate (med författarens tillstånd); – en webbsida skriven av klimatforskare där du som vet lite om klimatfrågan, men som vill hålla dig uppdaterad i den absolut senaste forskningen har mycket att hämta. Artikeln är skriven av Gavin A. Schmidt som arbetar med klimatmodeller på NASA Goddard Institute for Space Studies i New York. Ganska långt från Stockholmsinitiativets hemsnickrade förnekar”vetenskap”…

Tragedin med det gängse klimatarbetet
Tänk er en grupp med hundra yrkesfiskare som står inför faktum med minskande fiskbestånd och oro över hållbarheten i deras resurs och deras sysselsättning. En av dem räknar fram att den maximala fångsten för att upprätthålla bestånden på en hållbar nivå ligger runt 20 % av det som var och en fångar just nu (med en viss osäkerhet förstås) men också att om den nuvarande trenden med en 20 % -ig ökning fortsätter kommer resursen att vara utarmad i en mycket snar framtid. Inför detta faktum samlas fiskarna för att besluta om en strategi. Men problemet är mer komplicerat än så eftersom vissa grupper av fiskare är effektivare och fångar mer än andra grupper. De fem bästa fiskarna tar 20 % av den totala fångsten och de tjugo bästa tar nästan 75 % av all fisk. Samtidigt så fångar de minst effektiva femtiotalet fiskare bara ungefär 10 % av all fisk och överlever knappt. Helt klart pekar rättviseaspekten på att de bästa fiskarna måste visa vägen mot ett mer hållbart utnyttjande av fiskeresursen i framtiden.

De fem bästa börjar diskutera hur man ska gå till väga med omställningen. De inser att en fortsatt ökning av fångstkvoterna – som drivs av ständigt förbättrad teknik och mer arbetsinsatser – inte är hållbar och gör upp en plan på att minska sina fångster med 80 % över ett antal år. Men det finns motstånd mot detta – tillverkare av fiskebåtar, redskapstillverkare och processindustrin är oroade att detta skulle leda till sämre försäljning för dem i ett kort perspektiv. Märkligt nog verkar dessa tillverkare inte ett dugg oroade över att en fullständig kollaps av fiskresursen skulle leda till totalt utebliven försäljning, utan väljer att tro att vetenskapen kanske inte har rätt i fråga om fiskbeståndens numerär och att allt kommer att bli bra ändå… Tillverkarna organiserar sedan ett antal lobbygrupper som ska arbeta mot alla former av minskning i fångstkvoter – med publikfriande namn som ”Fiskare för Sund Vetenskap” och ”Fiskens Vänner”. Sedan hyr de in folk som har Excel eller annat kalkylprogram för att tillverka ”vetenskap” åt dem – och varför inte? De lever ju ändå i ett fritt samhälle…

Efter att ha spenderat mycket energi och mycket pengar på att försöka underminera den riktiga vetenskapen – med påståenden som att havet innehåller mer än det ser ut att göra, att fiskarna bara gömmer sig, att statistiken över fångster av fisk blev korrupt för att man gjorde den med snabbköpsinhandlad fisk medräknad – blir det allt svårare att låta övertygande eftersom tillgången på fisk blir allt sämre och storleken på de få fiskar man får upp krymper. Så, i en taktisk manöver så snabb att Najinsky (ukrainsk balletdansare, berömd för sina ”snabba fötter”, översättarens anmärkning) skulle ha blivit imponerad, byter tillverkarna sida och accepterar all vetenskap och säger plötsligt att de som påstår att ”fiskarna bara gömmer sig” är marginella element. Nej, säger de, vi vill hjälpa till i den här omställningen, men… vi måste vara säkra på att planerna verkligen gör nytta. Så de ber sina kalkylbladsälskande ”vetenskapsmän” att räkna ut exakt vad som händer om de fem bästa (och bara dessa fem) skär ned sina fångster med 80 %, medan alla andra fortfarande ökar sina fångster i samma (ohållbara) takt som nu. Ja, svaret blir chockerande – totaltfångsten skulle initialt vara 84 % av den nuvarande och den skulle snabbt hinna ikapp dagens ohållbara fångster. Faktum är att exakt samma metod som visade att resursen utarmas just nu också visar att vi bara fördröjer den totala kollapsen med några få år genom att göra på detta vis! Och vad skulle det vara för mening med det?

Sanningen; att de andra yrkesfiskarna diskuterar liknande nedskärningar och att det gemensamma fiskerådet håller på att försöka koordinera dessa olika åtgärder för att minimera de problem som eventuellt kan dyka upp, ignoreras förstås och ropen skallar att ingenting kan göras åt situationen. Den verkliga läxan att lära borde förstås vara att allt måste göras.

Om det är så att du tror att ingen skulle vara så dum att man gjorde den här typen av analys, vill jag be dig att titta på historien om Newfoundland cod fishery. Det är verkligen en tragedi.

Och sambandet med klimatfrågorna?
Här.

Jag avslutar med ett citat som knyts till Edmund Burke, en av grundarna till den konservativa rörelsen:

”Ingen gjorde ett större misstag än han som inte gjorde någonting bara för att han endast kunde göra lite.”

Se här vad koordinerade åtgärder kan åstadkomma.

Gavin A. Schmidt
www.realclimate.org

Läs även andra bloggares åsikter om fångstkvoter, klimat, nedskärningar, omställning, realclimate, yrkesfiskare

Eller läs på intressant.se

Lars G Josefsson fick färg på sig som en protest mot Vattenfalls så kallade miljöarbete.
Man kan ha åsikter om nyttan av en sådan aktion, givetvis är ju de som tror på Vattenfall, eller rättare sagt, de som tror på det samhälle som Vattenfall representerar, ordentligt indignerade. Så de människorna kan man inte övertyga med färgbomber, tvärtom låser de fast sig ännu mer; de får så att säga vatten på kvarn i sin syn på ”miljöaktivister” och slikt folk.

Å andra sidan kan jag tycka att Lars givetvis gjort sig förtjänt av denna färgglada aktion flera gånger om. Vattenfall är ju Sveriges största miljöbov räknat i faktiska siffror, de är en högst bidragande orsak att vi nu med oförminskad fart går mot ett läge som närmast kan beskrivas ”full fart mot stupet”. De åtgärder Vattenfall vill göra är skrattretande, finns inga andra ord. Det är som om vi satt i en buss i hundra knyck med 200 meter kvar till ett stup där vi inte ser hur långt det är till marken. Vissa i bussen menar att stupet inte ens finns där, men de blir färre och färre ju klarare sikt framåt vi får. De som är sjukvårdsutbildade och de som forskar i fordonsolyckor höjer hela tiden rösten och varnar för konsekvenserna, oavsett om det är 2 eller 200 meter marken. Vad dessa sakkunniga säger är att oavsett höjden när vi åker över kanten, så är det enklaste och minst smärtsamma och det som ger de mest förutsägbara konsekvenserna att ställa sig på bromsen.

Men inte tycker chaufförerna det inte. De menar att om vi bromsar så tar det mycket längre tid att nå målet. Dessutom, kan det inte vara så att det är en synvilla? Och vem vet, kanske det bara är en liten kant på 5 centimeter och inte ett stup.
Deras mål att komma fram är så viktigt att de helt enkelt tar chansen, fast experterna säger att faran är stor att det kan vara ett stup vi närmar oss.
Och vad gör chauffören? Ja, stanna är det inte tal om, finns inte med på kartan. Möjligtvis bromsa, eller rättare sagt diskutera en inbromsning. Samtidigt som man i farten tankar upp för att kunna öka farten…
Så vad händer? Ja det förstår ni själva, de galna chaufförerna kommer inte att bromsa. Och våra experter kommer att fortsätta att mer och mer högljutt skrika att vi måste bromsa.
I det läget finns ju bara en sak, nämligen att antingen övertyga chaufförerna om vad som ska göras, eller ta över ratten själv.

Och det är i skenet av denna liknelse som man ska se färgbomberna mot Lars G Josefsson.
De som slängde bomberna är de passagerare som insett lägets fullständiga konsekvenser. Och de som tycker illa vara, de som pratar om ”miljöaktivister” är de passagerare som har lika bråttom som chauffören att hinna i tid och som prioriterar det till den milda grad att man sätter sitt eget och andras liv på spel.

Och chauffören kan man kanske inte klandra. Han har tydliga instruktioner sedan mer än 20 år från ledningen, att målet komma fram i tid står över allt annat. Precis allt annat. Det är så pass viktigt att man tror att alla andra önskemål och behov helt är underställda detta enda mål, att komma fram i tid. Och säger man en sak tillräckligt många gånger så kan de flesta övertygas. Och så här långt har det ju visat sig att den höga farten har gett en del positiva effekter. Folk som inte skulle ha kommit i tid har nu gjort det. Problemet är att detta paradigm, att vikten av att komma i tid står över allt annat, baseras på felaktiga antaganden att vägen alltid är rak, är oändligt lång och att det aldrig finns hinder av en art som kan skada bussen eller dess passagerare…

Så när nu stupet dyker upp tar det lång tid för de flesta att ens inse att stup kan förekomma, det har ingen någonsin nämnt. Och eftersom ”komma i tid” står över allt annat, så är ju att stanna, eller åtminstone bromsa hårt och vika undan inte ett alternativ.

Vattenfalls åtgärder i miljökampen kan egentligen ur detta perspektiv inte klandras. Lars G Josefsson har att rätta sig efter rådande ordning, han ska driva Vattenfall med vinst och denna vinst ska med definition alltid öka, annars begår han tjänstefel. Miljöhänsyn ska tas så länge inte vinsten vare sig i långt eller kort perspektiv riskerar försämras.  Miljötänkandet är helt underordnat vinstintresset och det är inte Lars G Josefssons fel. Han lyder bara det allmänna paradigmet att vinst och tillväxt går före allt annat.
Men för den lönen han uppbär får han tåla att en och annan passagerare tar sig friheten att uttrycka sin åsikt med annorlunda metoder. Det får nog anses ingå i ”chaufförsrollen” med tanke på lönen…

Ja just det, experterna. Jo de kommer med nya rapporter hela tiden. En av de senaste kan man läsa här. På engelska, men sammanfattningsvis så säger de följande:
Trampa på bromsen hårt! Minskar vi inte koldioxidutsläppen med minst 80 % till 2050 så är risken överhängande att vi går förbi den ödesdigra gränsen 2 grader höjd medeltemperatur. Bortom den gränsen är risken för så kallade ”tipping points” stegrad med konsekvenser som är oöverskådliga. Vi pratar om risk för kollaps av även i dag rika stater under trycket av hundratals miljoner flyktingar och förstörda naturresurser i en skala som vida överstiger de vildaste Hollywoodfantasier.

Och fortfarande finns det de som säger att vi ”måste kanske anpassa oss” för ett klimat på över 4 graders höjd medeltemperatur. Som artikelförfattaren på realclimate säger: Hur anpassar man sig till att leva i ett tågvrak efter en krasch? Och varför gör man inget åt situationen innan den sker? För det finns tekniska möjligheter, det är alla ense om. Jo, det sitter på ett annat, mentalt plan. Och den mentala låsningen heter ”ständig tillväxt får aldrig hotas”…

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, koldioxid, kolkraft, lars g josefsson, vattenfall

Titta även in på intressant.se …

Biltillverkaren Fiat har inlett ett samarbete med Alelion batteries i Nödinge, Ale kommun skriver DN förra tisdagen. I Ale ska det tillverkas Fiats 500-modeller men med eldrift. 400 bilar är beställda och satsningen ger 50 arbetstillfällen totalt.

Det är lysande att detta sker eftersom vi har en mycket dålig historia i Sverige vad gäller biltillverkning. I takt med att bilarna har utnyttjat bränslet effektivare, har man istället för att dra nytta av det och göra snålare bilar gjort dem tyngre och snabbare för samma skvätt bränsle. Inge miljönytta, bara ökad fart…

Men det är samma problem i hela bilbranschen förstås, vi i Sverige kan inte sägas vara ensamma eller ens värst på detta. Men med tanke på att vi haft koldioxidmål ganska länge borde något ha hänt tidigare. Och till syvende och sist är det ju vi konsumenter som styr. Så länge vi vill ha snabbare och tyngre bilar är det dessa som kommer att tillverkas.

Eller är det vårt fel endast? Självklart inte, i vår underbara värld styrs vi av livsstilsreklam som alltihop går ut på att konsumera mer och mer, leva mer och mer luxuöst oavsett miljökonsekvenser. Och eftersom marknaden lägger ut mer på reklam i Sverige än vad som förbrukas på hela skolväsendet (drygt 50 miljarder) så slår det ju liksom igenom…

Nej, ska det bli ändring får man nog sluta lyssna på de profeter som säger att vi ska konsumera oss ur den rådande krisen, eftersom det ofelbart leder till mer energiförbrukning och mer koldioxidutsläpp. Oavsett om vi får bättre och bättre lösningar kommer de miljövinster de genererar att snabbt ätas upp i andra ändan av den ständigt ökande konsumtionen…

Läs även andra bloggares åsikter om elbilar, batteri, marknad, konsumtion

Titta även in på intressant.se …

Jag har inte bloggat på ett tag nu. Det beror inte på att jag är mållös inför regeringens energiproposition, som fått både ris och ros. Även kommentatorerna har fått utstå ris och ros, bland annat kritiserade Maria Wetterstrand, miljöpartiets språkrör, Naturskyddsföreningens pressmeddelande; hon tyckte att kritiken saknades (vilket den inte gjorde).

Det väsentliga som jag anser att alla missar är själva grundbulten i problemen. Vi har en klimatkris, som de senaste dagarna fått ökad aktualitet med nya forskningsrön som pekar på snabbare förlopp och mycket mer långtgående konsekvenser än tidigare rapporter. Vi har en alarmerande situation och vi har inte många år på oss att göra något åt det.
Samtidigt har klimatet tappat lite fokus beroende på den finansiella härdsmälta som ännu inte tappat fart i världsekonomin. En del ljusglimtar kan skönjas, framförallt beroende på att man från statliga håll överallt i världen nu pytsar in tusentals miljarder till stöd åt industrier och banker. En konstgjord andning som man hoppas ska få effekten att hjulen sätter fart igen.
För vad händer om tillväxten inte startar upp igen? Överallt pratas det om katastrofscenarier, massarbetslöshet och ökade problem på i stort sett alla områden.

Det är tråkigt att den ena krisen på något vis utesluter den andra i det offentliga rummet, eftersom de på flera sätt intimt hänger samman. Klimatförändringarna är ju toppen av ett isberg; ett isberg av miljöskador och miljöpåverkan skapat av mänsklig aktivitet. Våra växthusgasutsläpp är hårt sammanbundna med globala ekonomier och tillväxt. På Bali-konferensen sattes målet 0,5 av dagens utsläpp av växthusgaser år 2050. Samtidigt är det så att om man drar tillväxtkurvorna (från innan finanshaveriet hösten 2008) för världens utvecklade länder och för de starkt kommande länderna, så kommer våra energibehov att öka till 3 gånger dagens användning. Vi ska alltså halvera våra utsläpp samtidigt som produktionen av energi ska öka med en faktor tre. I siffrorna om energianvändning ovan är tekniska framsteg i form av energieffektiviseringar medräknade…

Stern-rapporten från 2005 visar att om vi tar itu med problemen nu istället för att vänta kommer åtgärderna att ligga på ungefär 2 % av BNP, mot 20 % om vi väntar längre.

Allt pekar sammantaget på att vi måste göra något radikalt och det nu på en gång.

Men hur man än gör går ekvationen inte ihop. De som tror på kärnkraft eller andra tekniska lösningar (det är den neoklassiska nationalekonomins huvudlösning, att när marknaden kräver nya lösningar, så kommer de) missar de en viktig del i resonemanget, vi lever på en ändlig planet med ändliga resurser. Om en ökad tillväxt för alltid ska vara kopplad till ett ständigt ökat behov av råvaror och insatsresurser, går ekvationen inte att lösa. Sedan kan man diskutera tidpunkten för när det bryter ihop, hur länge råvarorna verkligen kommer att räcka. Med olja är det redan så att vi idag förbrukar fler fat än vad det upptäcks nya utvinningsbara resurser. Uranet kommer med dagens drygt 400 reaktorer över världen att räcka i kanske bästa fall 70 år. Vi kan återvinna metaller och andra råvaror, men i varje återvinningssteg ökar energiåtgången och därmed kostnaden.

Alltså kan man konstatera att dagens ekonomiska teorier om ständigt ökad tillväxt, som är kopplad till ständigt ökad konsumtion, helt enkelt inte fungerar i det långa loppet. Så varför tar vi inte tag i den frågan nu? Just nu har vi den största utmaningen som världen någonsin stått inför, klimathotet. Ändå görs det väldigt lite på själva klimatarbetet, jämför vi dagens klimatinsatser med de som görs på de finansiella och industriella marknaderna inser man att politikerna fortfarande inte insett den ödesdigra potentialen av klimatförändringarna.

Och framförallt, varför tar ingen på allvar upp den stora frågan, den som kopplar ihop finans- och klimatkrisen. Den om den ständigt ökade tillväxten. Tar vi inte tag i den på ett seriöst sätt spelar det ingen roll vilka mål vi har i klimatarbetet, haveriet är i så fall inbyggt i systemet.
Ju fortare alla inser att vi måste hålla oss inom de ekologiska ramarna för att överhuvudtaget ha en chans att fortsätta existera, desto större chans att vi överlever som art tillsammans med övrigt liv på denna planet. Dessa ramar är absoluta och kan inte tänjas mer än till en viss gräns. Går vi över den gränsen kollapsar systemet och då spelar inga ekonomiska teorier någon roll längre, oavsett om de är populära och moderna just nu. Teorier är teorier och ramar är ramar. Klimatförändringarna är i själva verket en påminnelse om existensen av dessa ramar, men inte på något vis den enda…

Vi i Nord måste nöja oss med en mycket liten tillväxtökning, kanske till och med en minskning. Då kan vi släppa upp den stora majoriteten av de andra människorna på planeten till en nivå som klart ligger över deras nuvarande nivå, men aldrig helt till vår nuvarande materiella nivå i form av bilar och annan resursslösande konsumtion. Bilen är ett bra exempel på hur ohållbart vi lever idag. Även om elbilar inom kort kommer att vara en verklighet i de utvecklade länderna kan vi aldrig någonsin låta samtliga människor på vår planet köra bil på det sätt som vi idag gör. Bara att anlägga alla vägar för dessa miljarder bilar är en omöjlighet om vi i beräkningen tar med resursbehovet i fråga om markanvändning och beläggning på dessa vägar. Så elbilar är inte någon lösning globalt sett, om vi vill ha en någorlunda rättvis fördelning av jordens resurser, däremot ett bra exempel på det ohållbara i vår livsstil.

Samma sak i Sverige just nu. Nu går mängder av människor arbetslösa beroende på finanskrisen. Samtidigt arbetar de som fortfarande har arbete ofta mer än 40 timmar per vecka. För att klara av både finans- och klimatkriser måste vi göra en omfördelning av resursanvändning, globalt och nationellt. Lägre materiell konsumtion i våra utvecklade länder, bättre fördelning av denna konsumtion genom kortare arbetstider för alla, teknikutveckling som ger oss hållbara energisystem och en hållbar materiell utveckling i de länder som är i utvecklingsfas. Den tillväxt som vi hade innan finanskrisen när det gäller materiell konsumtion, både i råvaruled och färdiga produkter, ska helst inte få återkomma. I ett sådant läge får vi kanske snurr på hjulen igen, men klimatmålen kommer aldrig att förverkligas, trots att de nuvarande är låga och inte tillräckliga enligt de klimatforskare som kan frågan.
Då får vi en sista tid med fest och glam, men går obönhörligt mot en katastrof, egalt om den kommer om tio, femtio eller tvåhundra år…

Läs även andra bloggares åsikter om energibehov, energiproposition, klimat, konsumtion, nationalekonomi, tillväxt, växthusgaser

Kanske hittar du något på intressant.se också…

En av de mer ansedda vetenskapsmännen inom klimatforskning, Chris Field, bedömer att uppvärmningen av jorden är mycket värre än tidigare beräknat. Eftersom den minoritet av befolkningen som är klimatskeptiker med säkerhet kommer att försöka misskreditera Chris Field kommer först en kort resumé av hans gärning, för balansens skull…

Chris Field, som är ansvarig för Carnegie Institution’s Department of Global Ecology, valdes under hösten 2008 till vice ordförande för Working Group 2 i IPCC. IPCC bildades av United Nations Environment Programme och World Meteorological Organization (WMO) för tjugo år sedan för att producera objektiv information om klimatförändringarna. Chris var tidigare koordinerande författare av IPCCs rapport 2007 vid namn Impacts, Adaptation, and Vulnerability to Climate Change och var också en av de två representanterna för IPCC under Nobelfestligheterna när IPCC och Al Gore fick ta emot 2007 års fredspris för sina respektive arbeten inom klimatforskning.

Working Group 2 hanterar frågor om sociala, ekonomiska och ekologiska systems sårbarhet under klimatförändringarna och föreslår sätt för mänskligheten att förhålla sig till detta.

Carnegies president Richard Meserve uttrycker sig om Chris på detta vis: ”Chris Field har ett ojämförbart rykte som utmärkt forskare, innovatör, mentor och koordinator mellan den vetenskapliga sfären och de som för att möta de pressande klimatförändringarna måste skapa nya förhållningssätt för politiker och makthavare. Han är ett naturligt val för denna oerhört viktiga position.”

Meriter och positioner är inte allt, men man kan väl säga som så att man gissningsvis inte får ovanstående recensioner och positioner utan anledning. Det ska också tilläggas att de skeptiker som nu kommer att kommentera artikeln i DN eller mitt inlägg i princip utan undantag kommer från bloggar skrivna av människor utan vetenskaplig bakgrund när det gäller just väder och klimatfrågor. De tar sig alltså en självpåtagen roll som vederhäftiga i debatten utan att ha på fötterna…

Nåväl, vad säger då Chris Field? Jo, att förutsägelserna om en ökad global temperatur på mellan 1,1 och 6,4 grader inte längre håller. De växande ekonomierna i Kina och Indien ökar sina utsläpp mycket kraftigare än tidigare beräknat.
- ”Utan effektiva åtgärder kommer klimatförändringarna att bli större och mer svårhanterliga än vi trott”, menar Chris Field. Bland faktorer som är svåra att kalkylera med men som måste tas hänsyn till är t ex de enorma mängder växthusgaser i permafrosten runt Arktis som hotas att släppas fria om uppvärmningen fortsätter i den takt vi nu ser. Bundet i denna permafrost finns mängder som motsvarar tre gånger den mängd växthusgas som vi släppt ut sedan industrialismens barndom. Och de senaste årens mätningar från området visar oroande tecken på att denna process redan satt igång…

I skenet av detta är regeringens klimatarbete än mer viktigt och det sedan tidigare urvattnade paketet ter sig än svagare och mer otillräckligt för att möta dessa nya forskningsresultat. Man pratar om 40 procentiga minskningar i Sverige, men i själva verket ska en stor del av dessa läggas utomlands som klimatstöd i utvecklingsländer. Vad vi behöver och det snabbt, är minskningar på minst 40 men helst 60 procent hemma och till detta dessutom stödjande åtgärder utomlands. Allt försvar baserat på att ekonomin inte klarar mer än vad man nu presenterar är enbart ett trist bevis på att dessa politiker inte förstått allvaret i situationen.

Att centern slår sig för bröstet med sin uppgörelse med ”djävulen”, alltså kärnkraften, är sorgligt eftersom beslutet om förnyad kärnkraft enligt många bedömare kommer att bromsa upp de så oerhört viktiga förnyelsebara energisatsningarna på bland annat vindkraft. Förutom alla andra negativa aspekter på kärnkraft som dålig ekonomi, långsam uppbyggnad, liten effekt i global skala, osäker hantering av avfall, miljöförstörande uranbrytning med mera…

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, uppvärmning, ipcc, chris field, nobel price, klimatförändringar, kärnkraft eller på http://intressant.se/intressant