Klimat och Energi

Med benäget tillstånd av författarna av Realclimate.org, en blogg skriven av klimatforskare från bland annat NASA Goddard Institute, följer här en översättning av en bloggpost införd på deras blogg den 14 februari. Den handlar om vad som egentligen gick på tok i AR4, den senaste rapporten från IPCC – om man nu kan tala om att något gick på tok alls…
Det är gruppens egen syn på saken och de som är ständiga författare på bloggen är:
* Gavin Schmidt
* Michael Mann
* Caspar Ammann
* Rasmus Benestad
* Ray Bradley
* Stefan Rahmstorf
* Eric Steig
* David Archer
* Ray Pierrehumbert
* Thibault de Garidel
* Jim Bouldin

Med hopp om överseende för eventuella misstag i översättningen. Länkar går till de ursprungliga länkadresserna och är inte översatta.

IPCC:s misstag: Fakta och vinklingar
Arkiverad under:
• Climate Science
• Communicating Climate
• IPCC
• Reporting on climate
• skeptics
— group @ 14 February 2010

För tillfället orsakar en del fel – och påstådda fel – i den senaste rapporten från IPCC (”AR4”) skriverier i pressen, detta tillsammans med mycket förvrängningar och medvetna vinklingar av grupper som vill misskreditera klimatvetenskapen. Det är dags för oss att skilja agnarna från vetet: vilka av dessa förmodade felaktigheter är riktiga och vilka är det inte? Och vad betyder allt; för IPCC i synnerhet och för klimatvetenskapen i allmänhet?

Vi börjar med några enkla basfakta om IPCC. IPCC är inte, som många verkar tro, en stor organisation. I själva verket har de bara 10 heltidsanställda i sekretariatet som finns på World Meteorological Organization i Geneve, plus några få anställda i fyra tekniska supportenheter som hjälper styrelserna i de tre arbetsgrupperna inom IPCC och den nationella växthusgasgruppen. Själva arbetet är obetalt och utförs av tusentals frivilliga vetenskapsmän från universitet och forskningsinstitut runt hela världen vilka bidrar som författare eller granskare för att slutföra IPCC:s rapporter. En stor del av den relevanta forskarkåren är därmed involverad i denna insats. De tre arbetsgrupperna är:

Working Group 1 (WG1), som arbetar med den fysiska klimatvetenskapens grunder som klimatologer, inkluderande flera av författarna på Realclimate.

Working Group 2 (WG2), som arbetar med klimatförändringarnas inverkan på samhälle och ekosystem som exempelvis samhällsvetare och ekologer med flera.

Working Group 3 (WG3), som arbetar med möjligheterna att dämpa den globala uppvärmningen som exempelvis energiexperter, ekonomer med flera.

Utvärderingsrapporter publiceras vart sjätte till sjunde år och det tar ungefär tre år att skriva dem. Varje arbetsgrupp (WG) publicerar en av de tre delarna i varje utvärdering. De nuvarande anklagelserna fokuserar på den fjärde utvärderingsrapporten (AR4) som publicerades år 2007. De tre delarna är på nästan 1000 sidor vardera i liten stil. De skrevs av fler än 450 huvudförfattare och 800 medförfattare, de flesta hade inte bidragit tidigare till IPCC. Granskningarna av dessa är uppdelade i tre steg och involverar fler än 2500 expertgranskare som tillsammans bidrog med 90000 kommentarer på utkasten. Dessa kommentarer och författarnas svar finns tillgängliga för allmänheten (WG1 finns här och WG2 finns här).

Felaktigheter i IPCC:s fjärde utvärderingsrapport (AR4)

Så vitt vi vet, så är det så här långt endast en – eller som mest två– egentliga fel som man funnit i AR4:

Himalayas glaciärer: I ett regionalt kapitel om Asien i del 2, skriven av författare från regionen, påstods felaktigt att 80% av Himalayas glaciärer troligen skulle försvinna runt år 2035. Det här är naturligtvis inte IPCC:s egentliga prognos om den framtida tillbakagången av glaciärer som kan hittas i del 1 i rapporten. Där hittar vi istället ett 45-sidigt helt giltigt kapitel om glaciärer, snö och is (kapitel 4), med ledande glaciärexperter som författare (som vår kollega Georg Kaser från Österrike, som var den som först hittade felaktigheterna i WG2 rapporten). Det finns också flera sidor om framtida tillbakagång av glaciärerna i kapitel 10 (”Global Climate Projections”) där de riktiga prognoserna används för att skatta framtida havsnivåökningar. Problemet är att ett kapitel i WG2 istället för att luta sig mot de riktiga prognoserna från IPCC och kollegorna i arbetsgrupp 1 (WG1) har använt sig av en utifrån kommande icke tillförlitlig källa på ett ställe. Att rätta till detta misstag inbegriper att radera två meningar på sidan 493 i WG2-rapporten.

Havsnivåer i Nederländerna: I WG2-rapporten sägs att ”Nederländerna är ett exempel på ett land som är mycket känsligt för både havsnivåökningar och översvämningar i floder då 55 % av dess yta ligger under havsnivån”. Denna mening tillhandahölls av ett Holländskt regeringsorgan – Netherlands Environmental Assesment Agency, som nu publicerat en rättelse där man säger att meningen skulle lytt: ”55 procent av Nederländerna riskerar att översvämmas; 26 procent ligger under havsytenivå och 29 procent riskerar att översvämmas av bräddande floder”. Det kommer med all säkerhet att betraktas som en av de mest ironiska episoderna i det Holländska parlamentet, när det förra måndagen hånade IPCC i en upphettad debatt för att de tryckt information från… den Holländska regeringen. Som tillägg kan sägas att IPCC noterar att det finns flera olika definitioner på landytan som ligger under havsnivån. Holländska transportministern använder sig av 60 % (under högvattennivå vid stormar), medan andra använder 30 % (under medelhavsyta). Ett onödigt påpekande är att den angivna siffran i rapporten inte på något sätt har bäring på IPCC:s slutsatser eller överhuvudtaget har med klimatvetenskap att göra och frågan är om det överhuvudtaget ska ses som ett fel av IPCC.

Några andra frågeställningar

Skördeavkastning i Afrika: I syntesrapporten från IPCC säger man: ”Vid år 2020 kan avkastningen från jordbruk som är avhängiga regnvatten i vissa länder att minska med upp till 50 %.” Detta är på rätt sätt refererat tillbaka till kapitel 9.4 i WG2, som säger: ”I andra länder finns ytterligare risker som kan förvärras av klimatförändringarna, inkluderande större erosion och upp till 50 % minskande skördar på regnbevattnade marker under perioden 2000-2020 och minskning av skördarnas växtperiod (Agoumi, 2003).” Agoumi-referensen är relevant och citerad korrekt. The Sunday Times, har i en artikel signerad av Jonathan Leake rubricerat detta som ”Africagate” – med huvudsaklig kritik riktad mot att Agoumi (2003) inte är sakkunnigbedömd (peer-reviewed) (se nedan våra kommentarer om ”grå litteratur), utan en rapport från International Institute for Sustainable Development och Climate Change Knowledge Network, grundad av en statlig organisation under USA:s utrikesministerium (USAID). Rapporten, som är skriven av den marockanska klimatexperten professor Ali Agoumi, är en sammanfattning av tekniska studier och undersökningar utförda för att informera ”Initial National Communications” från tre länder (Marocko, Algeriet och Tunisien) till FN:s Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) och är en helt giltig referens.

Noterbart är att kapitel 9.4 fortsätter med ”Hursomhelst är det möjligt att en anpassning kan minska dessa negativa effekter (Benhin, 2006).” Några exempel på detta följer och sedan fortsätter det med: ”Emellertid kommer inte alla förändringar i klimat och klimatväxlingar vara negativa, då jordbruk och växtsäsonger i vissa områden (exempelvis delar av Etiopiens högland och delar av södra Afrika som Mozambique) kommer att gynnas av klimatförändringarna beroende på en kombination av ökad temperatur och nederbördsförändringar (Thornton et al., 2006). Klimatscenarior med mildare klimat ger en bild av fler fördelar bland afrikanska bevattnade åkermarker, speciellt de på torra områden.” (För övrigt så är både Benhin och Thornton referenserna ”gråa”, men ingen har klagat på dem. Är det så att man har olika normer inom de som kritiserar IPCC?)

Kapitel 9. Ser för oss ut som en välbalanserad diskussion om möjliga risker och fördelar, baserad på de bevis som fanns tillhanda vid den tidpunkten – knappast material för de ettriga ropen om ”Africagate”. Om IPCC överhuvudtaget kan kritiseras här så är det för att man i syntesrapporten missat viktiga nyanser och kvalitéer – speciellt den att risken för torka (definierad som 50 % minskad nederbörd) ”kan förvärras av klimatförändringarna” som det skrevs i kapitel 9.4 – snarare än att det uteslutande beror på klimatförändringarna.

Förluster i katastrofer: Jonatahn Leake (igen) anklagade i Sunday Times IPCC för att felaktigt länka global uppvärmning till naturkatastrofer. IPCC pekar i ett uttalande på felaktigheter i Leakes ”vilseledande och grundlösa historia” och hävdar att IPCC visade ”en balanserad behandling av en komplicerad och viktig fråga”. Samtidigt som vi håller med IPCC i detta, inkluderade WG2 ett diskuterbart diagram av Robert Muir-Wood (även om den inte finns med i huvudrapporten utan endast i det kompletterande materialet). Den baserades på en avhandling av Muir-Wood även om den avhandlingen inte inkluderar det diagrammet, bara analysen som det är konstruerat av. Muir-Wood har själv gått ut med att säga att IPCC på ett bra sätt har visat hans undersökningsresultat och att det var riktigt att ta med det i rapporten. Enligt vår mening finns det inget fel begånget av IPCC här; möjligen kan man säga att det är en fråga om olika åsikter. Uppenbart kan inte varenda vetenskapsman hålla med om det som skrivs i bedömningarna av IPCC:s olika författargrupper.

Tillbakagången i Amazonas regnskogar:Leake (återigen), med ”forskning” av skeptikern Richard North, har också marknadsfört ”Amazongate” med en historia som grundar sig på WG2:s slutsats om framtiden för Amazonas skogar under ett torrare klimat. Den omdebatterade slutsatsen från IPCC lyder: ”Upp till 40 % av Amazonas skogar kan reagera drastiskt även på små minskningar i nederbörd; det här betyder att den tropiska vegetationen, hydrologin och klimatsystemen i Sydamerika kan förändras mycket snabbt till ett annat stabilt tillstånd, det behöver inte nödvändigtvis ske genom gradvisa förändringar mellan nuvarande och framtida situation (Rowell and Moore, 2000).” Leakes problem ligger i referensen till Rowell and Moore, som är en WWF-rapport.

Rötterna till denna historia finns att hitta i två blogginlägg av North. I det första menar han att IPCC:s påstående som de hänför till WWF-rapporten inte finns med i den. Eftersom detta påstående omedelbart visade sig vara falskt, började North argumentera att grunden för WWF-rapportens slutsats (en artikel i Nature från 1999 av Nepstad et al.) endast tog upp effekterna av avverkningar och skogsbränder – inte torka – i Amazonas skogar. På dessa olika yrkanden har Nepstad svarat och menar att slutsatsen från IPCC i själva verket är korrekt. Enda problemet är att IPCC citerade rapporten från WWF istället för den underliggande sakkunnigbedömda uppsatsen från Nepstad et al. Dessa studier står i själva verket för basen i IPCC:s bedömning av Amazonas känslighet för torka. Undersökningar av korrespondens mellan Leake, forskare och en BBC-reporter (se här och här och här) visar att Leake helt ignorerade eller förvanskade den förklarande information som Nepstad och en annan expert, Simon Lewis, gav honom. Istället publicerade han trots det en felaktig historia vilket gör att ”affären” helt saknar värde.

Grå litteratur: IPCC citerar 18000 referenser i AR4; en majoritet av dessa är sakkunnigbedömda artiklar från vetenskapliga tidskrifter. IPCC stöder en klar riktlinje med ett ansvarsfullt användande av så kallad ”grå” litteratur, som typiskt är rapporter från andra organisationer eller regeringar. Speciellt i WG2 och WG3 (men även i några fall i WG1) är det nödvändigt att använda ”gråa” källor, eftersom många värdefulla data är publicerade i dem: rapporter från regeringsledda statistikkontor, IEA (International Energy Agency), Världsbanken, UNEP och så vidare. Det här är speciellt viktigt när det handlar om regionala effekter i de minst utvecklade länderna, där kunniga experter finns som har liten chans eller incitament att kunna eller få publicera i internationella vetenskapliga tidskrifter.

Rapporter från ickestatliga organisationer som exempelvis WWF kan användas (som i fallet med Himalayas glaciärer och Amazonas skogar) men all information från dessa källor måste granskas noga (den riktlinjen följdes inte i första fallet). Trots allt så är IPCC:s roll att bedöma information, inte att bara att ställa samman vad som helst som de hittar. En bedömning omfattar kritisk värdering, dubbelkontroll, vägning av stödjande och motstridiga delar av bevis och en kritisk granskning av metoderna som använts för att få fram resultatet. Det är därför som det måste vara ledande forskare som skriver bedömningsrapporterna – snarare än att man låt oss säga hyr doktorander som ställer samman en omfattande litteraturlista.

Förvanskning i pressen

För de som känner till forskningen och IPCC:s arbete är den pågående diskussionen i stora delar helt enkelt absurd och overklig. Journalister som tidigare aldrig ens har kastat ett getöga på IPCC:s rapporter är nu ilskna över att en enda felaktig siffra finns med på sidan 493 i del 2. Vi har träffat TV-team som har kommit för att rapportera om felaktigheterna i IPCC:s rapporter som blivit förstummade när de fått hålla en av de tunga rapporterna i handen; något som de inte ens sett tidigare. De sade uppriktigt att de inte hade en chans att bilda sig en egen uppfattning, de kunde bara rapportera det som berättades för dem. Och det finns välorganiserade lobbykrafter med bra PR-utbildning som ser till att dessa journalister får ”rätt” historia serverad. Det är förklaringen till varför vissa historier i pressen om vad som ska ha sagts i IPCC:s rapporter enkelt kan visas vara falska genom att helt enkelt läsa rapporterna. Olyckligtvis, eftersom IPCC är en organisation med minimal organisationsmässig struktur och vars arbete baseras på mycket frivillighet, har de svårt att snabbt avvisa desinformation.

Ett bra exempel på att göra en höna av en fjäder är hur misstaget med Himalaya beskrevs som ”en av de mest centrala förutsägelserna av IPCC” ¬– uppenbarligen för att få felet att se ut som mer allvarligt än det var. Men denna förutsägelse finns inte med i någon av IPCC:s sammanfattningar för beslutshavare, inte heller i syntesrapporten (vilket åtminstone förklarar varför det inte upptäcktes förrän efter flera år). Ingen av de mediarapporter vi såg förklarade att del 1 (där bedömningar av fysiska effekter pga. klimatförändringar hör hemma) innehåller en omfattande och helt riktig diskussion om glaciärernas avsmältning.

Det som uppenbarligen hänt är att från de intresserades håll, efter att Himalayahistorien bröt samman, har man kammat igenom de olika delarna från IPCC med fintandad kam i hopp om att finna mer pinsamma felaktigheter. I själva verket har de funnit otroligt lite, men det lilla man funnit har man omedelbart förstorat upp till ”Seagate”, ”Africagate”, Amazongate” och så vidare. Detta har en del likheter med stölden av e-posten från CRU, där väldigt lite hittades ibland tusentals meddelanden, men några få meningar togs ur sitt sammanhang och feltolkades avsiktligt (som exempelvis ”dölj nedgången”) som sedan förstorades till ”Climategate”.

Tim Holmes har i en klargörande analys visat att det är några få aktiva huvudmän bakom denna ”parad” av felaktiga påståenden i media. En av de ledande är Jonathan Leake; hans artiklar innehåller upprepade felaktigheter, förvrängningar och felciteringar. Det finns också en stor skara av journalister som helt enkelt upprepar påståendena utan att ta sig tid att bilda sig en egen uppfattning om ämnet. Typiskt nog rapporterar de om olika ”anklagelser”, som dessa mot IPCC, som i sin tur liknar de rapporter om e-posten från CRU som ledde till ”anklagelser om datamanipulation”. Att sådana påståenden uppstår är i sig inte fel, men är det inte medias ansvar att faktiskt undersöka om de har någon bäring innan de bestämmer sig för att upprepa dem?

I januari attackerade Leake i en artikel i Sunday Times som av en händelse forskningsarbete som utförts av en i vår grupp (Stefan). Artikeln var tendensiös och innehöll några faktiska fel som Stefan bad om att få en rättelse på. Han har inte fått någon respons och felaktigheterna är inte rättade. Två brittiska forskare som citerats av Leake – Jonathan Gregory och Simon Holgate – skrev var och en för sig till Stefan efter att Leakes artikel publicerats för att säga att de hade blivit kraftigt felciterade. En av dem skrev att erfarenheten med Leake har fått honom ”tveksam att prata med någon journalist överhuvudtaget, oavsett ämne”.

Behöver IPCC förändras?

IPCC har gjort ett mycket bra arbete så här långt, även om det finns utrymme för förbättringar. Granskningsprocedurerna kan organiseras bättre, som exempel. Fram till nu har vem som helst kunnat få granska vilken del som helst av IPCC:s utkast, men det har inte funnits någon koordinering på så sätt att exempelvis glaciärexperter har blivit speciellt tilldelade att dubbelkolla delar av WG2:s kapitel om Asien. Ett sådant arbetssätt hade förmodligen gjort att man hade hittat misstaget om Himalayas glaciärer. Ett annat problem har varit att alla rapporter från samtliga tre arbetsgrupper måste vara klara samtidigt, vilket gjort det svårt för WG2 att på ett bra sätt kunna baseras sina diskussioner på slutsatserna och prognoserna från WG1. Detta har redan förbättrats till AR5, då WG2 rapporten får slutföras sex månader efter WG1:s rapport.

Ett annat problem som dessa felaktigheter visar på är att IPCC inte har någon funktion för rättelser. Eftersom fel ofrånkomligen uppstår i en rapport på 2800 sidor behövs uppenbarligen någon form av funktion för att kunna publicera rättelser så fort dessa identifierats.

Är klimatforskningen sund?

I vissa media ges nu en bild som menar att även de grundläggande resultaten i klimatforskningen nu kan ifrågasättas, som till exempel huruvida mänskligheten förändrar klimatet, att glaciärer smälter, att havsnivåerna ökar och så vidare. IPCC utför ingen egen forskning och därför kan inte enstaka misstag i IPCC:s rapporter göra gällande att klimatforskningen i sig är felaktig. En referens till en dålig rapport eller ett redaktionellt misstag av IPCC:s medarbetare undergräver givetvis inte klimatforskningen som sådan. Att ifrågasätta grundläggande resultat i klimatforskningen baserat på de senaste påstådda felaktigheterna inom IPCC är speciellt ironiskt eftersom inget av de vare sig riktiga eller påstådda felen som diskuteras finns med i WG1:s rapport och det är där som grunderna för klimatforskningen förklaras.

För att vara ärlig mot våra kollegor från WG2 och WG3 så är det så att klimatforskare har en mycket enklare uppgift. Systemen som vi studerar är styrda av väl kända fysiska lagar och det finns mängder av hårda fakta och sakkunnigbedömda studier och vetenskapen är relativt mogen. Växthuseffekten upptäcktes redan 1824 av Fourier, den värmefångande egenskapen hos koldioxid och andra gaser mättes första gången 1859 av Tyndall, klimatets känslighet för koldioxid beräknades första gången 1896 av Arrhenius och under 1950-talet var de grundläggande vetenskapliga sambanden väl förstådda.

Pekar den ovanstående diskussionen mot ”politiserad vetenskap” eller avsiktligt bedrägeri eller en tendens för alarmism från IPCC:s håll? Vi tycker inte att det finns några faktiska bevis för sådana anklagelser. Tvärtom innebär arbetet med att få så stora grupper (av naturligt försiktiga) forskare att i ett gemensamt dokument nå konsensus i en samhälleligt så viktig fråga att slutsatserna generellt blir ”försiktiga”. Och före den senaste tidens mediala storm handlade diskussionen bland experter snarare om att AR4 hade underskattat, inte överdrivit, vissa aspekter av klimatförändringarna. Bland dessa finns viktiga ämnen som till exempel havsnivåhöjningar och minskningen av havsis (läs om havsis och havsnivåökningar under kapitlen Copenhagen Diagnosis), där data visar att det sker snabbare förändringar än vad IPCC förutspått.

Generellt visar IPCC:s rapporter på ett bra sätt på det vetenskapliga kunskapsläget. Det har funnits några få isolerade felaktigheter och dessa har uppmärksammats och korrigerats. Vad som verkligen är på tok är något helt annat: att allmänhetens syn på IPCC och på klimatforskningen i allmänhet i grunden har förvridits på grund av den senaste tidens mediala storm. Alla dessa olika ”gates” – Climategate, Amazonegate, Seagate, Africagate etc representerar inte några skandaler inom IPCC eller klimatforskningen. Snarare är de pinsamma stridsrop i en mediaskandal i vilken några få journalister har vilselett sina läsare med enormt överdrivna eller helt och hållet påhittade ”pseudogates” och många andra har naivt och villigt hakat på utan att genomskåda bluffen. Det är inte vår uppgift som klimatforskare att reda ut denna röra – det är mediavärldens egen uppgift att få det hela rätt på banan igen genom att publicera korrekta analyser som till exempel Tim Holmes och genom att publicera formella rättelser av sina misslyckade rapporteringar. Vi kommer med stort intresse följa huruvida mediavärlden har moralisk integritet och professionalism nog att korrigera sina egna misstag.

PS. En ny bok, The Climate Crisis, skriven av Realclimateförfattaren David Archer och Stefan Rahmstorf som kritiskt diskuterar de huvudsakliga upptäckterna i AR4 (alla tre delarna)finns ute just nu. Inte något av de riktiga eller påstådda felen finns med i denna bok, då de grälsjuka slutsatserna som är plockade ur tusentals sidor inte kunde hänföras till kategorin ”huvudsakliga upptäckter” som diskuteras i den 250-sidiga sammanfattningen.

PPS. Samma sak med Mikes bok Dire Predictions: Understanding Global Warming, som pekar ut sig själv som ”Den illustrerade guiden till IPCC:s upptäckter”. Eller Gavins ”Climate Change: Picturing the Science” – som däremot innehåller några bilder av försvinnande glaciärer.

Läs även andra bloggares åsikter om IPCC, klimat, climategate, africagate, seagate, skeptiker, realclimate, nasa